Nyhetsbrev nr 39

Sommarlov!

Det är härligt att vara i skärgården under sommaren – fast två veckor är alldeles för kort tid. Trots det känns det lite förargligt att jag troligen missar starten den 13 juli. Efter två och ett halvt år så är det nu äntligen klart för återupptagandet av rymdfärjeflygningarna. Den 30 juni tog NASA:s chef Mike Griffin beslut om att rymdfärjan är så säker som man rimligtvis kan begära och att förberedelserna för uppskjutning ska fortsätta. Vi kan nu förvänta oss att rymdfärjan Discovery stiger till skyarna på kvällen onsdag den 13/7 (svensk tid) såvida det inte uppstår något tekniskt problem de sista dagarna och förutsatt att vädret inte lägger hinder i vägen.

Befälhavare Eileen Collins och hennes besättning på Cape Kennedy i Florida

Befälhavare Eileen Collins och hennes besättning på Cape Kennedy i Florida
©NASA/KSC

Om vädret inte är tillräckligt bra på uppsändningsdagen så finns det gott om andra tillfällen: varje dag fram t.o.m. den 31 juli är möjliga, men det är bara ett litet tidsfönster på 5-10 minuter per dag. Det största hotet är troligen att något problem uppstår i samband med tankningen strax före starten. När de testtankade i april så upptäcktes flera problem och jag tror inte man förstod allt helt och fullt.

STS-114/ISS-LF1-uppdraget med Discovery blir den första rymdfärjan som besöker internationella rymdstationen, ISS, sedan november 2002. Bortsett från att det officiellt är en testflygning, liksom den påföljande flygningen, så är det ändå en ganska typisk flygning till rymdstationen. De medför mycket efterlängtade förnödenheter, vatten, nya delar och reservdelar. Bland mycket annat så har de en svenskbyggd IR  värmekamera (infraröd), vilket jag berättar mer om i slutet av brevet. Under de åtta dagarna som de är dockade vid ISS så ska Steve Robinson och japanen Soichi Noguchi göra tre rymdpromenader. Befälhavare är Eileen Collins, den enda kvinna som fört befälet ombord på en rymdfarkost (om man bortser från Tereshkova som flög solo 1963).

När rymdfärjan nu står redo på startplattan känns det riktigt motiverat och kul att träna igen. Förra veckan gjorde vi rymdpromenad nummer 1 i poolen. Det var första gången Beamer och jag var tillsammans i poolen på över ett år och det gick oväntat bra. Rymdpromenad 1, som vi gör dagen efter vi anländer till ISS, börjar med fastsättning av fackverkselementet P5 (se webbrev nr. 16), det är nog är den största utmaningen under alla våra rymdpromenader. Det är egentligen inte vad man vill börja med men vi har inte något val. Därefter ska vi byta ut en kamera som har gått sönder (förut skulle vi flytta över en pumpmodul från rymdfärjan till ISS). Den sitter f.ö. längst ut på styrbordssidan av fackverket, så det blir en riktig ”långpromenad” från ytteränden av babordssidan, via luftslussen för att hämta upp den nya kameran, till andra sidans ytterände. Det är nog nästan 100 meter totaltJ.

Rymdpromenad 2 – EVA 2 på NASA-lingo för Extra Vehicular Activity – görs två dagar efter den första rymdpromenaden. Huvuduppgiften är omkoppling av rymdstationens kanaler till elsystemet (se webbrev 19). Därför börjar vi med att koppla om en massa kablar.

 

En del av SMDP:ns flytkraft testas i poolen.

En del av SMDP:ns flytkraft testas i poolen.
© C. Fuglesang

Sedan följer en ny uppgift för oss: omflyttning av två vagnar från styrbordssidan av robotarmens bas till babordssidan. Robotarmen sitter för det mesta på en vagn (MT – Mobile Transporter) som kan köras på ett spår längs fackverket. Vagnen körs inifrån rymdstationen eller från kontrollcentret i Houston. Dessutom finns det två kärror på spåret som normalt är kopplade till MT-vagnen, kallade CETA (Crew Equipment Translation Aid). CETA-kärrorna kan användas under rymdpromenader för att manuellt flytta saker, men de kan också vara i vägen! För vår del kommer de att vara i vägen under rymdpromenad 3, därför flyttar vi över dom till andra sidan av MT:n. Det görs genom att jag befinner mig på robotarmen och håller i en CETA-kärra och så flyger Joanie mig runt från ena sidan av MT:n till den andra. Slutligen ska vi sätta på två värmeisolerande täcken på robotarmens ändstycken. Där finns några sensorer som krånglar och det verkar bero på att temperaturen varierar för mycket mellan när de är solbelysta och i skugga.

Första träningen i poolen med det nya rymdpromenad 2-programmet blir direkt efter sommarlovet, måndag 18/7. Därför hade vi genomgång av detta redan häromdagen (1G-träning, som vi brukar kalla det).

 

Datorbild över hur det ser ut när jag är på robotarmen och håller CETA-vagnen under EVA2.

Datorbild över hur det ser ut när jag är på robotarmen och håller CETA-vagnen under EVA2. © NASA

Under den tredje (och sista om allt går bra) rymdpromenaden så kopplar vi först om el-kanalerna 1 och 4. Därmed är den stora och kritiska omkopplingen av ISS:s elförsörjning avklarad. Efter det beger vi oss till rymdfärjans lastrum där vi ska klä en julgran och föra över den till ISS! Fast det är klart, någon riktig julgran är det ju inte. Det är en hållare som kallas för julgranen och på den fäster vi tre paket av yttre skydd för servicemodulen Zvezda, så att de någorlunda enkelt kan transporteras dit. Zvezda är den ryska delens huvudmodul, men enligt NASA:s standard har den inte tillräckligt skydd mot mikrometeoriter och rymdskrot. Därför har NASA betalat för att Energia (bolaget som bygger det mesta av rymdstationens ryska delar) ska framställa extra skydd som kan monteras på Zvevdas utsida.

Skydden kallas på engelska för SMDP (Service Module Debries Panels) och de har nu hamnat på vår flygning. Vi ska visserligen inte installera dem – det kommer någon rymdstationsbesättning att få göra senare – men vi klär alltså julgranen som håller dem. Jag befinner mig hela tiden på rymdfärjans robotarm och när granen är klar tar jag den medan Nick för armen från lastpallen ICC i lastrummets akterända till en del på noden som heter PMA3, där vi lämnar julgranen med dess SMDP tills vidare. Det sista jag gör är på gränsen mellan den amerikanska och ryska delen av ISS där ytterligare några omkopplingar ska ske och två ”jumperkablar” plockas bort.

Så ser rymdpromenadsprogrammen ut just nu men det kommer säkert att ske fler förändringar innan vi startar. Och till dess har vi många träningspass framför oss. Sju, sex och fem gånger ska vi träna rymdpromenad 1, 2 resp. 3 i poolen. Därtill kommer ett antal körningar på olika reserv- och alternativscenarios. Totalt rör det sig om närmare 25 pass á sex timmar.

Träningsuppställning för el-kopplingar.

Träningsuppställning för el-kopplingar.
© C.Fuglesang

När det byggs och designas nya saker för rymden blir vi astronauter ofta tillfrågade och självklart vill vi vara med och ge råd så att det vi ska hantera blir så enkelt och praktiskt som möjligt för oss. Jag har nyligen varit involverad i två saker relaterade till våra rymdpromenader: SMDP:n och de värmeisolerande täckena vi ska sätta på under rymdpromenad 2 (tekniskt namn: FMS MLI – Force Moment Sensor Multi Layer Insulator). En delegation från Energia var här under två veckor för diskussioner och möten om slutlig utformning av SMDP:n och procedurer för hanterandet av den. Samtidigt var det leverans av träningsmodellen och testning av den i poolen. Jag deltog i en del av mötena – i huvudsak de som berörde hur vi ska hantera panelerna och dess julgran i rymden – och en del av testerna. Det var intressant att notera att Energias träningsmodell var mycket mer lik flygmodellen än vad som är brukligt bland de icke-ryska sakerna.

Beamer har just satt på isoleringstäcket på plats runt robotarmen.

Beamer har just satt på isoleringstäcket på plats runt robotarmen. © C.Fuglesang

Beamer och jag flög till Toronto i Canada med tre andra från NASA för att prova designen och hanterandet av värmetäcket. Robotarmen – som officiellt heter Canadarm2 – är som sagt byggd i Kanada och de har ansvaret för den. Jag hade redan provat en träningsmodell i vattnet för ett tag sedan och nu kunde vi titta på ändringarna sedan dess, förutom att det här var en prototyp för flygmodellen. Vi kom också fram till ytterligare en förbättring som de lovade införa. Men än mer värdefullt var att se och jobba med ett riktigt ändstycke till robotarmen – som jag nyss påpekade ovan så är modellerna i poolen i Houston inte alltid så detaljerade som man skulle kunna önska sig.

DESIRE-författaren, Tore Ersmark, flankerad av CF och Prof. Bengt Lund-Jensen t.h.

DESIRE-författaren, Tore Ersmark, flankerad av CF och Prof. Bengt Lund-Jensen t.h. inne i Columbus-simulatorn på EAC i Tyskland
© Bengt Lund-Jensen

Jag har fortfarande haft en del tid att ägna mig åt mina kära forskningsprojekt. I mitten på juni hade vi ett DESIRE möte på EAC (European Astronaut Centre. DESIRE syftar till att beräkna strålningen inne i Europas modul på ISS, Columbus och anledningen till att vi hade mötet på EAC är att där finns träningsmodeller för Columbus. Guideturen bland EAC:s simulatorer och träningsanläggningar var mycket uppskattad av mötesdeltagarna.

I samband med mötet ordnade jag en liten minikonferens om strålningsproblemen för människor i rymden och speciellt för framtida Mars-färder.

De allra senaste beräkningarna från den ledande gruppen inom området på NASA visar t.ex. att om man med 95% säkerhet ska hålla risken att dö i cancer från rymdstrålning till under 3%, så måste en resa för en 40-årig man begränsas till 186 dagar och för en kvinna i samma ålder till 150 dagar. Å andra sidan kan 55-åriga män vara borta i hela 340 dagar – så skicka gamla gubbar! (Jag lär väl vara bortåt 75 när det blir dags, så utifrån ett cancerperspektiv borde jag vara idealiskJ) Orsaken att äldre kan utstå en större dos är helt enkelt att de har kortare livstid kvar att utveckla cancer efter att de blivit bestrålade. Men det är mycket stora osäkerheter i dessa uppskattningar eftersom man vet så lite om den verkliga risken att utveckla cancer givet en viss stråldos. Detta gäller i synnerhet för de partiklar som förekommer i rymden. Vi vet ganska mycket om risken från gamma- och röntgenstrålning men inte alls mycket om risken från tunga, högenergetiska joner. Framförallt NASA har påbörjat ett arbete för att förstå mer om detta och det verkar som om Europa börjar följa med.

Som jag nämnde i början så kommer en svenskbyggd IR-kamera att åka med rymdfärjan till ISS. Det är företaget FLIR i Danderyd som hjälpt NASA med att snabbt och effektivt få fram en infrarödkamera som är hanterbar vid rymdpromenader för att undersöka rymdfärjornas värmesköldar i rymden. Den första kameran åker upp nu i juli, men det är först under den andra flygningen – planerad till september – som kameran ska testas under en rymdpromenad. Tanken är att dolda skador i värmeskölden ska kunna detekteras genom värmestrålning som ”läcker ut” i skadorna. Vid de temperaturer det rör sig om här så är det huvudsakligen i det infraröda området som värmen strålar i.

De personer på NASA som jobbat med FLIR och utvärderat kameran, varav ett par astronauter, var mycket nöjda och jag blev ombedd att framföra att stort tack till FLIR när jag skulle till Sverige nästa gång. Så idag på f.m. var jag där och gav dem den typiska symboliska tackgåvan från NASA:s astronautkår: ett montage av bilder från en rymdfärd med ett tygemblem som flög på färden.

Trevlig sommar!

Christer Fuglesang

Senast uppdaterad: 22 juni 2009