Nyhetsbrev nr 31

Stockholm, 22/6, 2004

Hejsan vänner,

Det rullar på hos NASA och än så länge håller tidsplanen med mars nästa år som ”Return-to-Flight” (som NASA officiellt kallar nystarten för rymdfärjan). Det största problemet har varit att göra om värmeisoleringen på utsidan av den yttre tanken (ET, External Tank). Den direkta orsaken till olyckan var att en stor bit isolerskum från ET föll av strax efter starten och träffade vingkanten (se brev nr 23). Efter noggrann genomgång av äldre data och bilder visade det sig att större eller mindre bitar ramlat av under de flesta av rymdfärjornas 113 starter. Ett åtgärdspaket innefattande flera olika element har beslutats och implementeringen är på god väg. Den förödande biten för Columbia kom från en av stängerna som håller själva färjan till tanken och där kommer man i framtiden ha elektriska värmare i stället för isolermaterial. I mitten på oktober ska den första modifierade tanken vara klar och f.n. har de 11 dagars marginal i tidsplanen.

Den andra stora tekniska utmaningen var att hitta en lösning på hur man uppe i rymden ska kunna undersöka att inga skador uppstått på rymdfärjans värmesköldar vid starten. Lösningen har blivit en lång bom som greppas av rymdfärjans robotarm. Längst ut på bommen fästs ett lasermätningsinstrument som kan mäta även små hål eller deformationer.

Inspektionsbom med laserinstrument

Inspektionsbom med laserinstrument för att undersöka eventuella skador på rymdfärjan.
© Nasa

Men smakar det så kostar det! Bom och robotarm, som man annars kanske inte behöver, tar både vikt och utrymme i lastluckan och den noggranna undersökning man planerar göra beräknas ta 7-8 timmar för två besättningsmedlemmar. Bommen kan troligen också användas vid en eventuell reparation av värmeplattorna på undersidan. Metoder för detta har utvecklats och verkar fungera.

EVA-instruktör

EVA-instruktör förklarar hur bommen för undersökning av rymdfärjans undersida fungerar.
© C. Fuglesang

Däremot tycks man ha gett upp målsättningen att också kunna reparera de värmesköldar som sitter på vingarnas framkanter. Där är värmeutvecklingen som allra störst och sköldarna är gjorda av RCC (Reinforced Carbon-Carbon). Det var en värmesköld som slogs sönder på Columbia. Om nu detta skulle hända igen så får rymdstationen agera nödhamn i stället. Åtminstone för de två första flygningarna kommer man ha kravet att en annan rymdfärja ska kunna starta inom 60 dagar och hämta en eventuell strandsatt (rymdsatt?) besättning på ISS. Flygningarna måste naturligtvis utrustas med förnödenheter för klara en strandsättning.

Ute i rymden, på själva rymdstationen, går livet vidare för Gennadij Padalka och Mike Fincke, som nyligen passerade två månader av sina planerade sex däruppe. På jorden så har samtidigt livet utvidgats för Mike, som fick sitt andra barn, en liten dotter, häromdagen. På torsdag (24/6) ska Gennadij och Mike göra en rymdpromenad för att laga ett elektriskt relä som gick sönder för ett tag sedan.

Det finns andra som också nosar på rymden, närmast är Burt Rutans SpaceShipOne som strävar efter att vinna det s.k. Ansaris X-Pris. Priset är till för att stimulera privat rymdflygning och kan jämföras med den utmaning som vanns av Charles Lindbergh när han år 1927 blev först med att göra en soloflygning över Atlanten. I det här fallet gäller utmaningen att göra en farkost som går upp till 100 km höjd med en besättning på tre personer. Farkosten ska kunna upprepa flygningen två gånger inom två veckor. Burt Rutan är en känd flygplanskonstruktör som bl.a. gjorde det första flygplanet som flög jorden runt non-stop. Paul Allen, Microsofts grundare (tillsammans med den mer berömde Bill Gates) finansierar Rutans satsning på X-Pris-utmaningen (se http://www.scaled.com/).

Den 21 juni genomfördes en lyckad testflygning med en testpilot som kom ända upp till 100 km, så sannolikt kammar de hem priset under det här året. SpaceShipOne, som är namnet på deras rymdfarkost, bärs upp till ungefär 15 km höjd av ett specialflygplan. Där släpps det loss och raketmotorn sätts på varvid SpaceShipOne far upp till randen av rymden på 100 km höjd. Planet återvänder sedan som ett glidflygplan, på samma sätt som rymdfärjan.

Rymdfarkosten SpaceShipOne 

Rymdfarkosten SpaceShipOne går ner för landning efter ett lyckat försök att nå 100 km höjd.
© Scaled

Det är en spännande utveckling och förhoppningsvis början till verklig privat rymdfart. Man skall dock ha klart för sig att även om 100 km höjd är mycket imponerande, så krävs det 10 gånger mer energi för att gå in i bana runt jorden! Den potentiella energin för en rymdfarkost i bana runt jorden är bara en bråkdel jämfört med den kinetiska. Och all den energin måste sedan göras av med på ett kontrollerat sätt, så att det inte går som det gjorde med Columbia.

Själv är jag just nu på KTH, där jag jobbar veckorna före midsommar. I dagarna har jag skrivit ihop en forskningsrapport om hur astronauter uppfattar de ljusblixtar som jag nämnt tidigare (SilEye-projektet m.m., se webbrev 11, 19, 28). Tillsammans med en italienare så har vi genomfört en enkät bland ett stort antal astronauter där vi ställt frågor om de sett blixtar under rymdfärderna, hur de såg ut, när de sett dem, o.s.v. Vi fick in totalt 59 svar. Det visade sig att 80 procent vid något tillfälle hade sett någon blixt men flera av dem som flugit mer än en gång hade inte sett blixtar under alla sina flygningar. Oftast är blixtarna vita men 10 procent var gula och nästan alla färger nämndes av någon. Större delen har sagt att blixtarna har avlång form, som streck eller komet och underligast av allt är att det mestadels upplevs som om blixtarna rör sig. Rörelsen kan inte bero på att partikeln som orsakar detta rör sig genom ögat, ty det går på mindre än en nanosekund (en miljarddels sekund). Det har nog snarare att göra med ögats fysionomi d.v.s. hur ögat är uppbyggt. Man kan t.ex. spekulera i att träffar i vissa nervceller i näthinnan kanske skulle kunna ge den här effekten. Ett fåtal blixtar beskrivs som stora fläckar och jämför man med tidigare beskrivningar samt experiment som vissa forskare gjorde på 70-talet när de satte sig själva i svaga partikelstrålar, så tror jag att dessa härrör från s.k. Cherenkov-ljus. Det är ljus som alstras när en laddad partikel går igenom ett medium fortare än ljuset går genom mediet. Ingenting kan ju gå fortare än ljuset i vakuum, men i ett medium, t.ex. glas eller vatten eller i ögongloben, så bromsas ljuset jämfört med vakuum.

På tal om italienare, så har en av mina astronautkollegor i ESA, Umberto Guidoni, kommit in i EU-parlamentet i samband med valen förra helgen. Umberto blev förste europé på ISS när han flög med STS-100 år 2001. Jag måste erkänna att jag inte kände till hans politiska planer tidigare men rymdvänner i topporgan kan inte vara fel. Umberto är f.ö. den andre ESA-astronauten som har gett sig in i politiken. Häromåret blev den kvinnliga astronauten Claudie Haigneré fransk forskningsminister, hon var dessutom den andra europén att besöka ISS under en Soyuzflygning i oktober 2001. Slutligen vill jag önska alla en trevlig midsommar samt en varm och skön sommar!


Hälsningar,

Christer Fuglesang  

Senast uppdaterad: 22 juni 2009