Nyhetsbrev nr 26

Chicago, 18/12, 2003

Kära vänner

Jag är på väg hem till Sverige för att fira jul och nyår. Det blev ovanligt mycket besvär med incheckningen i Houston, p.g.a. ett flygplan som krockat med en fågel tvingades vi  byta bolag och på det följde sedan en extra noga säkerhetskontroll. Men nu är vi i alla fall på väg! I morgon blir det en hektisk dag med presskonferens både i Stockholm och i Göteborg i samband med pressvisningar av rymddokumentärprogrammet som TV4 ska visa på måndag kväll, 22/12 och i repris den 5/1. Det ska bli spännande att se hur programmet ser ut som färdigt. En hel del av dokumentären handlar om min träning så jag vet ju vad de spelat in men den färdiga produkten är något annat.

Christer Fuglesang

En bild ur TV-dokumentären om  Christer Fuglesang och svensk rymdverksamhet.
Foto: Dabrowski-TV, TV4

Det var länge sedan jag skrev sist och det beror varken på att det varit ovanligt mycket att göra eller att inte så mycket har hänt, utan det har rullat på i lagom fart på Johnson Space Center. En vecka var jag dock i Stockholm och jobbade med mina forskningsprojekt på KTH. Vår träning är nu officiellt på halvfart och det betyder att vi har blivit tilldelade s.k. ”branschjobb” igen. Alla astronauter som inte är i fulltidsträning arbetar i någon form med att utveckla eller bistå det bemannade rymdprogrammet. Det kan vara att man jobbar på kontrollcentret och sköter kommunikationen med rymden (en s.k. capcom, som kommer från ”capsule communicator” – de första rymdfarkosterna kallades ”capsules”), eller att man är på Cape och hjälper till med iordningställandet av rymdfärjorna (”Cape Crusaders”), eller testar nya simulatorer, träningsmetoder och mycket annat. Jag har blivit tilldelad rymdstationsarbetet och ska titta särskilt på nya experiment. Det innebär inte att jag ska utvärdera det vetenskapliga med dem, utan bedöma dem från astronautens synvinkel: Kan man förstå instruktionerna? Är knapparna användarvänliga? Finns det något man kan göra illa sig på? Har normerna för terminologi följts?

Men vi tränar som sagt också. I går var vi åter på Cape och tittade på rymdstationsdelarna vi ska jobba med. Det vill säga de som ännu inte skickats upp. Det var fackverkselementen P5 och P3-P4. Även om sista ordet inte är sagt ännu så verkar det som om P5 blir kvar på vår flygning. Det var mycket givande att få se delarna igen, framförallt nu efter det att vi noggrant tränat in monteringen av P5 till P4 i poolen. Det var liksom med nya ögon man tittade på alla detaljer igen. Dessutom verkar det som om vi kommer att göra ett par nya moment, så vi kunde titta på det också.

De vanliga simuleringarna fortsätter som tidigare, men för två veckor sedan var det en ny typ av jättesimulering. Den varade i 32 timmar och inkluderade besättningar på både rymdfärjan och rymdstationen, bägge markkontrollerna och planerare, tekniker samt högre chefer för strategiska beslut. Scenariet började med andra rymdpromenaden, när vi är dockade till ISS, och varade till eftermiddagen påföljande dag. Under den tiden är ett av de viktigaste momenten att fälla ihop solpanel 4B på P6-elementet (se webbrev 030501). Givetvis uppstod det en rad påhittade problem under simuleringen t.ex. så skadade Terry tummen så han inte kunde flyga rymdfärjan, solpanelen gick inte att fälla ihop, en viktig kommunikationsdator på ISS kraschade och vi hade en läcka i en av rymdfärjans raketbränslesystem. Trots alla påhittade fel blev det ändå inte speciellt mycket merarbete för oss besättningsmedlemmar eftersom huvudsyftet var att träna sambandet mellan markontrollerna, chefsteamen och strategiska beslut. Columbiautredningen kritiserade bl.a. just flygchefsteamet (”Mission Management Team”) för dess arbete under Columbiaflygningen och rekommenderade att man tränar också dessa. Den här simuleringen, som alltså innefattade hundratals personer, var mycket lyckad så till vida att många goda lärdomar kunde dras. Jag skulle bli förvånad om det inte blir fler sådana simuleringar, fast kanske inte för vår flygning. F.ö. kan nämnas att vi besättningsmedlemmar fick åka hem och sova över natten, men vi var i alla fall där 14 timmar första dagen och 6 timmar den andra.

Diskussionerna om utformningen av vår flygning, STS-116 / ISS-12A.1, fortgår och varenda vecka är det nya möten, även om vi besättningsmedlemmar inte går på så många av dem. Nyss sades det att inga beslut behöver tas förrän tidigast i mars, så det finns tid kvar att utvärdera och väga varianter mot varandra. Just nu verkar det luta åt att grundplanen innehåller tre rymdpromenader totalt istället för som tidigare fyra. Enligt den gamla planen skulle vi ha kopplat om kylsystemen under den fjärde rymdpromenaden, men det senareläggs till rymdpromenader som ISS-besättningen får göra någon gång efter det att vi lämnat stationen. Men om något fallerar, så kan det bli fler rymdpromenader. I synnerhet om en av de två stora pumpmodulerna som måste börja jobba när vi kopplat om el-systemen inte skulle fungera. Då kan det bli ytterligare en eller t.o.m. två promenader för Beamer och mig.

Det går mot ett nytt år, och den stora frågan i rymdsvängen i Houston är naturligtvis om rymdfärjorna kommer att flyga igen år 2004. Beroende på vem man frågar får man olika svar (inte oväntat!). Personligen är jag optimist och tror att åtminstone en färja kommer iväg nästa höst. Man satsar fortfarande på att få upp Atlantis (STS-114) i ett ”startfönster” man har från mitten av september till mitten av oktober men det är för tidig att säga om det kommer att gå eller inte. Det känns i alla fall starkt som att vi nu äntligen håller på att konvergera mot något, och inte som under det första halvåret efter Columbiaolyckan då alla startdatum bara avlägsnade sig längre och längre bort i tiden.

Häromdagen hade jag tillfälle att prata lite med en äldre astronaut som nu jobbar med att återuppta flygningarna. Det var på astrogymmet – ett utmärkt ställe inte bara för att hålla sig i form utan också för att språka med kollegor och plocka upp information. Han trodde att flaskhalsarna var den externa tanken (ET) och den s.k. bommen. Det var ju från ET som isolermaterial föll av och skadade vingkanten på Columbia, det om något kommer aldrig att få ske igen. Just där den stora biten som skadade Columbia satt har man tänkt sig ha värmare i stället för isolermaterial, men även för resten av tanken vill man ändra på hur man applicerar isoleringen. Jag blev förvånad när han nämnde ET för jag trodde att man löst det problemet. Kanske så har man löst det i princip men att det tar mer tid än man tänkt sig för att göra om eller bygga nya tankar.

Bommen är en ny funktion som håller de mätare som ska undersöka rymdfärjans värmesköld i detalj för att kontrollera att inga skador har uppstått. Bommen i sig hålls av färjans egen robotarm, som svänger bommen ner under rymdfärjan och längs med vingkanterna. Det är tänkt att utföra undersökningen dagen efter start, vilket också är dagen före dockning till ISS. En första uppskattning ger att hela undersökningen tar över sju timmar, vilket inte blir lätt att klämma in i programmet. Man har alltså i princip en lösning till kravet på att kunna se om man har skador på värmeskölden, men om man hinner få till allt i praktiken i tid är en annan fråga. 

Ett tredje krav för återgång till flygning, som jag trodde var en flaskhals men kanske inte är så kritiskt trots allt, är att man ska kunna reparera värmeskölden ifall man hittar en skada.

NASA:s "Vomit Comet"

NASA:s "Vomit Comet", ett flygplan av typen KC-135 för parabelflygning. 
Foto: Christer Fuglesang

Idéer och metoder finns redan och man håller på att på att testa dem på olika sätt. Jag var med och tittade på ett par tester som utfördes i det ökända flygplanet ”Vomit Comet”, där man kan få tyngdlöshet under korta perioder. Det är ett flygplan som går i parabelbanor, d.v.s. kastbanor, och eftersom fritt fall (utan luftmotstånd) är det samma som tyngdlöshet kan man skapa det i 20-25 sekunder åt gången. Planet flyger först rakt fram och drar sedan på full gas och börjar styra kraftig uppåt. När man har ungefär 45 graders stigning drar piloten av gasen nästan helt och behåller bara tillräckligt mycket för att kompensera för luftmotståndet. Flygplanet följer sedan en kastbana, upp och ner, och hela tiden måste piloten vinkla ner fören mer och mer. När planet nått en neråtvinkling på 45 grader och är tillbaka på den höjd där parabeln påbörjades så rätar piloten upp planet i en ny kraftig manöver. I in- och utgångarna till parabeln får man g-krafter på upp till 1.8 G, d.v.s. man väger nästan dubbelt så mycket som vanligt. Under en typisk flygning så hinner man med 40 parabler. Förutom NASA:s ”Vomit Comet” (”Spykometen”, ty man blir lätt illamående av den extrema berg-och-dalbana det rör sig om) så har ryssar och fransmän var sitt liknande plan, fast de är större. Jag såg förresten nyligen att de gjorde reklam för att man till våren ska kunna köpa sig en nöjestur med ryssarnas parabolflygplan i Kiruna för 60 000 kronor.

De nya reparationsmetoderna som testades vid parabelflygningarna utfördes av Dan Burbank, en astronautklasskompis till mig, som ska med rymdfärjan före oss, STS-115. Han var i en rymdpromenadsdräkt och provade bl.a. ett instrument som utvecklats för att i detalj mäta en ev. skada på rymdfärjans undersida. Jag och några andra astronauter som ska göra rymdpromenader under de närmaste rymdfärjefärderna var med och tittade på, på köpet fick vi uppleva lite tyngdlöshet (se videoklipp). Det är fantastiskt kul att sväva runt, fast man får passa sig så att man är nära golvet när flygplanet går ur parabeln, annars kan man få sig en smäll, även om golvet är madrasserat. Jag var också lite orolig för hur magen skulle klara det hela – det var fem-sex år sedan sist – och för säkerhets skull gjorde jag som de flesta andra och tog åksjukepiller i förväg. Hur som helst gick allt bra; det var intressant att följa testen och det var allmänt mycket kul. 

Se filmsnutten där Christer lättar.

Slutligen vill jag önska alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År 2004!

Christer Fuglesang

Astronauten Dan Burbank testar ett rymdinstrument under en parabelflygning

 

 

 

 

 

 

Astronauten Dan Burbank testar ett rymdinstrument under en parabelflygning. Klicka för stor bild.
Foto: Christer Fuglesang

 

 

 

 

 

 

 

Christer F. och den japanske astronauten Soichi Noguchi

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Christer F. och den japanske astronauten Soichi Noguchi
i tyngdlöshet under parabelflygning
 

 

Senast uppdaterad: 22 juni 2009