Nyhetsbrev nr 16

Annapolis, Maryland, 1/3 2003


 
Hej
 
De två senaste veckorna har det varit träning igen: Simuleringar, genomgångar av olika slag, träning på gymmet och flygövningar i T-38:orna. Den årliga hälsoundersökningen påbörjades också med diverse prover: Blod, urin, EKG, blodtryck, lungor, hörsel och syn samt tänderna. Om några veckor när all analys har gjorts blir det dags att träffa farbror doktorn för undersökning och höra resultaten från proverna.

Träningen var lite mindre intensiv än vad som hade planerats före Columbiaolyckan. Dels så har vi mer tid nu. Visserligen har vi ännu inget nytt startdatum men det kan inte bli förrän tidigast under hösten. Dessutom så är Beamer primär-CACO (se föregående brev) för Willie McCools familj och han är fortfarande mycket upptagen med att hjälpa dem. Vid en simulering så hade vi kårens andra norsktalande astronaut som stand-in för Beamer: Cady Coleman. Hon var utbytesstudent i Norge under ett år för länge sedan och pratar fortfarande hyfsad norska.  
 
 
Billy Mac i robotkontrollplatsen / manöverplatsen Billy Mac i robotkontrollplatsen / manöverplatsen. © C.Fuglesang
 
  Det mesta av träningen har varit repetitioner av sådant som vi redan har gjort, men en ny kul övning var med fullskalemodellen av rymdstationens robotarm. Syftet med övningen var att träna kommunikationen mellan Billy Mac, Beamer och mig. Billy Mac står inne i rymdstationen och manövrerar modulen P5 med hjälp av robotarmen in mot modulen P4. Det sticker ut solpaneler från P4 och P5 måste föras in mellan dem för att kopplas ihop med P4. Det är bara 5-10 cm marginal på flera ställen och Billy Mac inne i ISS har ingen kameravy som visar hur det ser ut. Därför är det är Beamers och min uppgift att i våra rymddräkter längst ute på P4 guida Billy Mac genom att tala om hur mycket marginal han har och hur han bör manövrera för att P5 ska komma på rätt plats. Under övningen var Billy Mac i kontrollhytten för armen medan Beamer och jag stod på stege resp. lyftkran för att kunna se ordentligt. Via radio styrde vi Billy Mac och P5 in mot P4. Vi upprepade det hela tre gånger och det gick bättre och bättre för varje gång.
 
Robotarmen, P4 och P5 är stora grejor så den här träningen görs i det som kallas Byggnad 9, det är där alla fullskalemodeller finns. Det är f.ö. ett populärt turistmål. Visserligen får folk inte gå runt i byggnaden eller på NASA, med det finns guidade turer runt JSC och bl.a. tas man genom ett galleri som ger en överblick över allt som finns i Byggnad 9.

Jag nämnde i ingressen att jag påbörjat den årliga medicinska undersökningen. Förutom den så har vi också en årlig genomgång av flygkunskaper på T-38:n. Det är ett teoriprov och en checkflygning. Det gick bra i år också så jag kan fortsätta att flyga lugnt i det tvåsitsiga jetplanets baksäte.

Fullskalemodell av ISS:s robotarm   
Fullskalemodell av ISS:s robotarm. Här håller den en enkel modell av P5 och bakom/under en lika enkel modell av P4.  I nederkant t.h. är robotkontrollplatsen: en vit rund sak med rektangulära fönster.© C.Fuglesang
  
 
Beamer och jag tar ut en "Fixed Grapple Bar" ur SHOSS-lådan. Detta ska vi göra under rymdpromenaderna 
Beamer och jag tar ut en "Fixed Grapple Bar" ur SHOSS-lådan. Detta ska vi göra under rymdpromenaderna.© C.Fuglesang

I januari så hade jag tillfälle att delta i ett test av SHOSS-lådan (se brev nr 13, 19/1). Nu har de fixat problemen vi såg, i förra veckan var det dags ett nytt test och den här gången var allt bra. I allmänhet tycker jag att alla organisationer här är mycket bra på att fixa saker som blir påpekade. Men det hindar ju inte att det kan gå galet ändå, som vi dessvärre fick uppleva nyligen i Columbiaolyckan.

Just nu befinner jag mig i ett snöigt Annapolis, mellan Washington D.C. och Baltimore. Här ligger US Naval Academy där Willie McCool, piloten på Columbias sista flygning, en gång gick ut som tvåa bland över tusen studenter. Idag var det en minneshögtid för honom. Vi var uppemot trettio astronauter som var med, många liksom jag med make/maka. NASA gör en jättefin insats med att försöka ordna så att alla som vill kan åka till minneshögtidligheterna och begravningarna som sker på olika ställen i landet.

Men jag vill avsluta med något kul och positivt: Vårt emblem till flygningen STS-116 har blivit godkänt och kan nu användas. Faktum är att innan vi i besättningen ens fått våra egna tygemblem så fanns de att köpa på en souvenirshop utanför JSC! Det var Terry som upptäckte det i onsdags. Gissa om han blev paff. Varje besättning designar sitt eget emblem fast oftast med någon konstnärlig hjälp för detaljutförande. En hel del symbolik brukar flätas in i emblemet, ofta mer eller mindre uppenbar. I vårt fall är ju t.ex. flaggorna uppenbara medan Karlavagnen visar på nordligt deltagande i besättningen, dessutom ingår den i Alaskas statsflagga. Vidare så kan de sju stjärnorna stå för de sju första NASA-astronauterna, de s.k. Mercury-7. Rymdfärjan har flygningens två beteckningar skrivna på vingarna: 116 (STS) och 12A.1 (ISS). På den färdigbyggda rymdstationen lyser en stjärna på P5:s plats och den stjärnan är också placerad i förhållande till Karlavagnen där Polstjärnan finns (som dessutom ingår i Alaskas flagga). Delen av USA som syns på jordklotet täcker både Beamers och Terrys uppväxtställen, Baltimore resp. Kentucky, samt de två viktigaste staterna för vår verksamhet: Texas där vi tränar och Florida där vi startar och landar. Runt om emblemet står det naturligtvis namnen på rymdfärjebesättningen. Och som det har blivit brukligt på utbytesflygningar så står namnen på utbytesbesättningarna underst på emblemet.

Bästa hälsningar,

Christer Fuglesang

Emblemet
 

Senast uppdaterad: 4 juni 2009