Nyhetsbrev nr 5

Över Atlanten 10/9/2002

Hej där hemma!
 
Det har varit mycket PR de sista veckorna. Just nu sitter jag på flyget över Atlanten på väg tillbaka till Houston efter några intensiva PR dagar i Stockholm och Köln. KTH firade sitt 175-årsjubileum i går, 9 september, med ”Hemkomstdagen” och bland massor av föredrag och utställningar så pratade jag om ISS och min flygning. På förmiddagen var jag med i invigningen av projektet Unga Spekulerar. Den som vill veta mer om det kan gå till deras webbplats, www.ungaspekulerar.nu.
 
Invigning av projektet I söndags hade den tyska rymdstyrelsen, DLR, en rymddag med öppet hus på sitt område utanför Köln. ESA:s astronautcentrum, EAC (European Astronaut Center), ligger på DLR:s område så de flesta av ESA:s 16 astronauter var där och hjälpte till med att förklara vad vi gör, vad ISS är och hur rymdstationen användas. En av programpunkterna var en direktuppkoppling till ISS och vi pratade med besättningen i drygt 10 minuter. Det var mycket uppskattat av publiken. Totalt var det över 80 000 besökare under dagen!

Ett TV team från ESA var i Houston förra veckan och filmade och intervjuade. Min belgiske kollega Frank De Winne som ska flyga med en rysk Soyuz kapsel till ISS i slutet av oktober, tränade med sin besättning på NASA under den veckan. Därför passade ESA:s PR-team på att slå två flugor i en smäll. Tyvärr är det ibland svårt att balansera mellan den tid det tar att visa medier och allmänhet vad vi gör och all tid som krävs till träning och förberedelser inför flygningen. Men eftersom det finns ett stor intresse för rymden och jag tycker att det är jättekul att berätta om verksamheten försöker jag hinna med att se till att intresset för rymden fortsätter växa!
 
DSO står för ”Detailed Supplementary Objectives” och att det i praktiken handlar om medicinska experiment hade jag ingen aning om förrän vi hade en genomgång av våra ”DSO:s”. Det är något som varje rymdfärjebesättning erbjuds att vara med om och det är på frivillig basis. Syftet med experimenten är att öka kunskapen om hur kroppen reagerar i rymden och under rymdfärder. Experimenten är viktiga för det fortsatta arbetet med att hitta metoder och mediciner som gör det lättare och säkrare att vistas i rymden. I vårt fall har forskarna satt ihop ett program på totalt elva experiment. Men en del av experimenten utesluter varandra och något vara bara för rookies medan ett annat bara var för veteraner, så för min del kan jag delta i högst åtta av försöken.

Det mesta handlar om att jämföra olika kroppsparametrar före och efter rymdfärden, så det tar inte mycket tid under själva flygningen. Ett undantag är ett experiment som studerar njurstensformation och det kräver urinsamlande under en 24 timmars period. Men snällt nog tycker de inte att Beamer och jag ska göra det. I ett annat experiment vill de studera rymdfärdens påverkan på sömnen. Då får man bära en ”Actlight” klocka som registrerar ens aktivitet samt ljusnivån runt ikring och dessutom ska man fylla i en sömnlogg varje morgon. Det verkar som om folk som har gjort rymdfärjeflygningar sover i genomsnitt två timmar mindre än vanligt. Om det beror på förhållanden i rymden, omställningen till tyngdlöshet eller kanske stressen av att ha många uppgifter i ett intensivt schema som inte får gå fel, är nog inte klart ännu.
 
Två experiment handlar om hur immunsystemet påverkas. Det ena studerar antalet latenta herpesvirus och förutom blod- och urinprov före och efter flygningen vill de ha dagliga salivprov under färden. De flesta experiment vill ha blod- och/eller urinprov några gånger före respektive efter resan. Helst vill forskarna göra sina undersökningar så tidigt som möjligt efter landning, så det är rätt klart vad vi i besättningen kommer att göra de första dagarna efter återkomsten.
Ett av experimenten har en europeisk ledare, Gunther Obe. De studerar strålningens påverkan på arvsmassan genom att jämföra defekter i kromosomerna före och efter flygningen. Jag var faktiskt involverad i samma experiment när jag tränade för EuroMir95-flygningen för några år sedan.
 
 
Christer på väg att sätta sig i humancentrifugen på Karolinska Institutet. ©C. Fuglesang Christer på väg att sätta sig i humancentrifugen på Karolinska Institutet. ©C. Fuglesang 

Men det experiment som jag tycker verkar intressantast, även om det kanske kan bli lite obehagligt, handlar om balanssinnets återställning efter landningen. Balanssinnet använder till stor del tyngdkraften men i rymden blir den ”bortkopplad” och det tar några dagar att helt koppla in den igen. För rookies på rymdfärjan tar det ungefär tre dagar att helt återställa sig. För veteraner går det snabbare så därför vill de ha rookies till det här experimentet som går ut på att snurra försökspersonen i en centrifug i tio minuter tre dagar efter landning. Om man gör det så verkar balansen förloras igen och man är tillbaka i samma tillstånd som direkt efter landning. Fast nu går det snabbare att återhämta sig och redan efter en dag bör man vara normal igen.  Poängen med hela experimentet är att studera hur balanssinnet anpassar sig till förändringar och olika påverkan. Det kanske är bäst att tillägga att balanssinnet sällan är så illa däran att man inte kan stå upp eller gå alls men det är klart försämrat.

 
 
Hälsningar från 12 km:s höjd
(målet är 400 km inom ett år!),

Christer Fuglesang
 
 

Senast uppdaterad: 4 juni 2009