Nyhetsbrev nr 44

Estec (Nederländerna), 15 mars, 2006

Hej alla vänner!

Som jag lovade i förra brevet så kommer här ett längre brev med en genomgång av hur olika turer har gått med planerna för min flygning följt av en dag-för-dag beskrivning av hur flygningen kanske kommer att te sig. Jag skrev det här ursprungligen för några veckor sedan för en artikel som nyligen publicerades i tidningen Populär Astronomi i nerkortad form. Sedan dess har det dessutom tagits en del beslut inom rymdprogrammet. Det senaste så sent som igår (14 mars 2006), då NASA beslöt att ge upp ambitionen att starta nästa rymdfärja i maj, istället satsar man nu på startfönstret 1-19 juli. För ett par veckor sedan bestämdes att vårt tidigast möjliga startdatum är 16 november och att vi är tillbaka på rymdfärjan Discovery i stället för Endeavour. Det ska bli totalt 16 rymdfärjeflygningar till rymdstationen och Europas modul Columbus har flyttats fram en steg till flygning nummer sju.

I förra veckan återupptogs heltidsträningen, vi inledde med en ”crew retreat” där vi gick igenom alla faser av såväl själva flygningen som förberedelserna. Den här veckan är det skollov för många så det är mycket lugnt på JSC. Jag är en dag på ESA:s teknikcenter ESTEC i Nederländerna för diverse möten och ska sedan vidare till Stockholm för ett par dagar, följt av astronautmöte i Barcelona. Men sedan blir det nästan bara NASA en antal månader framöver.

Crew retreat

Crew retreat  ©C.Fuglesang.

 

Äntligen utsedd

För fyra år sedan, i februari 2002, blev jag utsedd att ingå i besättningen på STS-116/ISS-12A.1. Det var verkligen på tiden, tyckte jag, eftersom jag hade varit ESA-astronaut sedan juni 1992 och tränat hos NASA i Houston sedan augusti 1996. Flygningen var planerad att ske i maj 2003 och fulltidsträning för hela besättningen började i juli 2002. Fast då hade vårt planerade startdatum redan hunnit förskjutas några månader till juli 2003.

Befälhavare var Terry Wilcutt, en erfaren astronaut som gjort fyra flygningar varav de två senaste som befälhavare på rymdfärjan. Billy Oefelein är pilot och liksom jag rookie (förstagångsflygare) fast från NASA:s astronautklass 1998. Slutligen två s.k. uppdragsspeciallister (Mission Specialist) Robert ”Beamer” Curbeam och jag. Beamer har flugit två gånger förut och gjorde under sin förra flygning tre rymdpromenader på internationella rymdstationen ISS.

Uppdraget STS-116

Den komplicerade benämningen STS-116/ISS-12A.1 kan behöva lite förklaring: STS står för Space Transportation System, och är det officiella namnet på det som brukar kallas rymdfärjan. Den tekniska benämningen för det som man oftast tänker på som rymdfärjan, d.v.s. den flygplansliknande farkosten som landar i slutet på färden, är ”orbiter”. Färjan sitter på en stor extern tank (ET för External Tank) vid starten. På var sin sida, också fästa på den externa tanken, sitter två fastbränsleraketer, som när den brinner under de två första minuterna ger den största dragkraften. Tillsammans utgör dessa delar STS och STS-116 var när den planerades den 116:e färden, eller uppdraget, för rymdfärjan. Uppdragen flygs dock inte alltid i den ordning de planeras från början.

Samma sak gäller för flygningar planerade till ISS. Flygningen före vår heter ISS-12A och där står 12A för att en gång i tiden var den planerad som det tolfte amerikanska (därför A) monteringsuppdraget i byggandet av ISS. Men sedan kom man fram till att en extra flygning behövdes mellan den 12:e och den 13:e och det blev ISS-12A.1. Det var ändå rätt länge sedan och många omkastningar och förändringar har skett under åren. Den senaste monteringsflygningen skedde i november 2002 och det var STS-113/ISS-11A, men t.ex. ISS-9A och ISS-10A har ännu inte flugit och möjligen blir 9A aldrig av.

Huvuduppdragen för STS-116/ISS-12A.1 när vi utsågs var att montera byggnadsdelen P5 på fackverket som ska hålla solpanelerna. Vi skulle dessutom koppla om el- och värmeregleringssytemen från tidiga temporära konfigurationer till den slutgiltiga lösningen samt att byta ut rymdstationsbesättningen på tre personer. Det var därför som själva rymdfärjan bara hade en besättning på fyra personer i stället för normalt sex eller sju stycken. Hela resan planerades till elva dagar, under sju av dagarna skulle vi vara dockade med rymdstationen. Under dessa sju dagar skulle det göras fyra rymdpromenader, av vilka Beamer och jag skulle göra tre. Den fjärde, eller egentligen den andra, skulle göras av Mike Foale och Bill MacArthur, som ingick i den rymdstationsbesättning vi skulle ta med upp till ISS.

Förändringar efter Columbiaolyckan

Olyckan med Columbia den första februari 2003 medförde dock stora förändringar. När den inträffade var vi mindre än att halvår från start och vi var den tredje färden i ordning. Det tog ett tag innan det stod klart att det skulle bli betydande förseningar och under de första månaderna efter olyckan fortsatte vi med ganska mycket träning. Så småningom avtog det dock och efter drygt ett halvår så fick vi andra uppgifter som huvudjobb. Ett nytt rymdfärjeuppdrag, STS-121/ISS-ULF1.1 (ULF=Utilization and Logictics Flight), infördes som andra flygning i kön och STS-116 kickades ner till fjärde plats.

Uppdragen för de olika flygningarna förändrades. Vissa saker blev tvungna att tas upp med de ryska farkosterna Soyuz och Progress och andra uppdrag tillkom. Ett viktigt skäl till ändringarna var att NASA ville dra ner på alla former av risktagande och de blev mer restriktiva med vad som skulle kunna uträttas under enskilda flygningar. För vår del innebar det bl.a. att vi nu bara byter ut en besättningsmedlem på rymdstationen och i grundplanen ingår tre rymdpromenader i stället för fyra. Beamer och jag gör alla tre, men deras innehåll har förändrats och de är generellt sett mindre krävande än tidigare. Rymdfärjebesättningen har fått två extra medlemmar: Joan Higginbotham och Nick Patrick, bägge uppdragsspecialister och rookies. Joanie är från samma NASA-astonautklass som jag, 1996, medan Nick är klasskamrat med BillyO. Slutligen har befälhavaren byts ut för att ge fler nya erfarenheter: Mark ”Roman” Polansky tog över efter Terry i januari i fjol. Mark har flugit en gång förut och det var faktiskt med Beamer år 2001. Han är också klasskamrat med mig och Joanie.

Sammanfattningsvis kan man säga att vår flygning har gått från att ha varit ett mycket krävande uppdrag – en del ansåg att det var det mest utmanande under hela rymdstationsbyggandet – till att vara ett mer normalt uppdrag. Faktum är att vi nu är sex personer som ska göra mindre än vad vi förut hade planerat att göra på fyra. Fast det är som det ser ut nu. Om det är något jag lärt mig under åren i den här branschen är att planer förändras ofta och mycket och sällan blir det som det var tänkt i förväg

Rymdfärjeflygningarna återupptas

I juli i fjol så återupptag NASA till slut rymdfärjeflygningarna efter stora modifieringar, men som de flesta vet var uppskjutningen inte så lyckad som alla hoppats på. Uppdraget i sig, STS-114/ISS-LF1, gick visserligen strålande, men med alla nya kameror så upptäckte man att grundproblemet, att isoleringsmaterial från externa tanken ramlar av, inte var tillfredsställande löst. Det var bara att gå tillbaka till ritbordet och börja fundera igen och under tiden så är flygprogrammet åter i limbo. När STS-114 flög så var vårt planerade startdatum april 2006 och i de officiella dokumenten stod det kvar så fram till för bara några veckor sedan. Nu så är den mest optimistiska scenariot att nästa flygning, STS-121 startar den 10:e maj, följt av STS-115/ISS-12A i augusti/september och vi i mitten av november. Det verkar dock mer sannolikt att STS-121 kommer att förskjutas till juli och troligen hamnar vi i december 2006 eller kanske 2007.

Efter denna lite utdragna historiska genomgång så ska jag nu berätta mer i detalj om hur flygningen ser ut i dagsläget. Hur det i princip skulle kunna bli, men helt säkert kommer många detaljer att förändras, fast vilka, det får vi se.

Discovery startar

En dag sent i höst, eller kanske tidigt nästa år, så spänns vi, besättningen på STS-116/ISS-12A.1, fast i sätena på rymdfärjan Discovery. Uppe på flygdäcket sitter, eller snarare ligger på rygg, befälhavaren Mark framme till vänster, bredvid honom piloten BillyO och bakom dem MS2 (för Mission Specialist) Beamer och MS1 Nick. Nere på mellandäck sitter/ligger från vänster MS3 Christer, MS4 Joanie och MS5 Sunni Williams (eller Clay Anderson, eller någon annan som vi ska byta ut på ISS). Jag sitter närmast utrymmesluckan och i händelse av något riktigt stort problem som gör att vi skulle behöva hoppa ut med fallskärmarna så har jag i uppgift att spränga upp luckan och förbereda uthoppen.

Sex sekunder före lift-off så startar rymdfärjans tre huvudmotorer, de som förses med bränsle – flytande syre och flytande väte – från den enorma externa tanken. Om alla tre motorer går stadigt vid T=0 så tänds fastbränsleraketerna (SRB=Solid Rocket Booster) och hela ekipaget på runt 2000 ton lyfter från startplattan på Kennedy Space Center i Cape Canaveral, Florida.

Färden upp i rymden tar bara 8 minuter och 20 sekunder! Då har rymdfärjan nått en höjd av 220 km och en hastighet av 7.87 km/s. Notera att den kinetiska energin som erhållits är 14 gånger större än den potentiella! Det är inte höjden som är det stora problemet, utan att få tillräckligt med fart så att man går in i bana runt jorden i stället för att falla tillbaka ner på densamma. Under den sista minuten når accelerationen 3G och motorstyrkan dras successivt ner, ty farkosten är inte designad att klara mer än 3G. När de tre motorerna plötsligt stryps då den sökta hastigheten har uppnåtts så befinner vi oss direkt i tyngdlösheten. För många är det ett tämligen euforiskt moment. Straxt därpå kopplas den externa tanken bort och om ljusförhållandena tillåter så är min första uppgift att ta fram foto- och videokamera för att dokumentera tanken. Fotokameran ger jag till Beamer, medan jag själv videofilmar. Detta görs främst för att se om något har fallit av från tanken. Efter ungefär tjugo minuter ser vi inte tanken mer och den faller så småningom ner i atmosfären och brinner upp över Indiska Oceanen.

I rymden

Min nästa uppgift är att organisera arbetet med att göra om rymdfärjan från en startraket till ett hem och transportfartyg för tiden ute i rymden. Sätena stuvas undan, lådor och boxar som monterats speciellt för starten flyttas runt, rymddräkterna tas av och läggs bort medan vanliga kläder tas på, pentry och toalett startas upp, luckorna till SpaceHab öppnas, m.m. Jag är också den som sköter öppnandet av lastrummets stora luckor, vilket måste göras ganska snart efter starten ty på luckornas insidor sitter radiatorer som strålar ut värmen som genereras ombord. Slutligen ska Sunni och jag koppla upp och sätta igång det lokala datornätverket med sju-åtta laptops, printer och diverse kommunikationsenheter.

Det är några timmars rätt intensivt arbete och förhoppningsvis drabbas man inte av för besvärlig rymdsjuka under tiden. Rymdsjuka i form av illamående liknande sjösjuka drabbar de flesta i någon utsträckning. En skillnad är dock att ett kräkanfall kan komma mycket hastigare på, så det gäller att ha plastpåsar lättillgängliga hela tiden i början. Numera finns det dock rätt bra mediciner och många tar det t.o.m. före start i förebyggande syfte. Annars kan man ta en spruta i benet om man känner sig dålig som verkar snabbt.

Ungefär fem timmar efter starten så är vi redo att sova. De flesta kryper ner i en sovsäck som de spänner fast någonstans; ofta sover befälhavaren på flygdäck, någon tar sig till SpaceHab, men de flesta sover på mellandäck.

I det stora lastrummet har vi ett flertal saker med oss upp. Den största är SpaceHab som är förbundet med mellandäck via en tunnel. SpaceHab är en modul som kan fyllas med olika saker. Den kan användas som laboratorium eller som i vårt fall ett rent lastutrymme. SpaceHab är fullpackad med mat, kläder, reservdelar, experiment och annat som ska upp till rymdstationen. Det är knappt det går att tränga sig in där. Sedan har vi påbyggnadsdelen till ISS, P5 och längst akterut en lastpall som heter ICC (Integrated Cargo Carrier). På ICC finns skyddspaneler mot rymdskrot och småmeteoriter till den ryska delen av ISS. NASA bedömde att den ryska servicemodulen Zvezda inte hade tillräckligt skydd och betalar för att montera på extra paneler. ICC bär också på några experiment från det amerikanska försvarsdepartementet, DoD.

Flygdag 2

Efter åtta timmars sömn så väcks vi av musik som markkontrollen sänder upp. Det är tradition att spela speciell morgonmusik för besättningarna, musik som ofta de anhöriga har valt ut. Under flygdag 2 så testar vi rymdfärjans robotarm och rymdpromenadsdräkterna och förbereder för morgondagens dockning med rymdstationen. En stor del av dagen går också åt att inspektera rymdfärjans värmesköldar; att inget har skadat dem under uppfärden vilket hände med Columbia och beseglade hennes öde för tre år sedan. Längs lastrummets babordssida ligger den 15 m långa robotarmen som sköts inifrån flygdäcket. Längs styrbordssidan har vi en lika lång bom. Med robotarmen greppar Nick bommens ena ände och för sedan dess andra ände med kameror långsamt längs vingarna och nosen och runt ner under rymdfärjan och på så sätt skannas värmesköldarna av.

Rymdfärjan på väg in mot ISS. Man ser Sojuzkapseln och robotarmen på ISS

Rymdfärjan på väg in mot ISS. Man ser Sojuzkapseln och robotarmen på ISS. ©NASA

Den tredje dagen dockar vi med den internationella rymdstationen. Hela inflygningsoperationen kallas Rendezvous och tar halva dagen med ett antal raketimpulser. Den sista kilometern flyger befälhavaren manuellt. Cirka 200 m från ISS stannar vi upp och gör en bakåtflipp. Detta för att de på rymdstationen ska kunna fotografera undersidan av Discovery för att ytterligare försäkra sig om att vi inte har några skador på värmesköldarna.

På slutet är hela besättningen involverad med angöringen och dockningen. Uppgifterna består av allt från att fotografera till att göra oberoende avstånds- och hastighetsmätningar med en laser. Min huvuduppgift är själva dockningssystemet: starta upp det och se till att det gör som det ska, vilket i praktiken betyder ett antal knapptryckningar vid de rätta tillfällena.

När vi dockat och kontrollerat att hopkopplingen är lufttät så öppnas luckorna och det blir glada hälsningar och varma omfamningar mellan alla besättningsmedlemmar. Ombord på ISS finns en amerikan, en ryss och en tysk. Tysken är ESA-astronauten Thomas Reiter, en gammal god vän till mig sedan vi tränade tillsammans i Ryssland 1993-95. Han har varit på ISS i ett halvår, sedan rymdfärjan Discoverys förra uppdrag STS-121 dockade här. Nu ska han snart äntligen få återvända till jorden och Sunni tar hans plats på ISS. De två andra kom upp med en Soyuz-kapsel för någon månad sedan och har ännu många månader framför sig här uppe.

På den Internationella Rymdstationen

Hälsningsceremonierna och välkomnandet, som också direktsänds i TV, blir inte långvariga utan vi övergår snabbt till arbetet. Först får vi nykomlingar en genomgång av rymdstationen, framförallt relaterade till säkerhet och åtgärder i händelse av en nödsituation. Sedan tas P5 med rymdfärjans robotarm ut ur rymdfärjans lastrum och överlämnas till rymdstationens robotarm, Canadarm2. Våra rymdpromenadsdräkter installeras i rymdstationens luftsluss, Quest, liksom verktyg och annat vi behöver för morgondagens rymdpromenad, eller EVA (Extra Vehicular Activity) på NASA-lingo. Efter en genomgång av den förestående rymdpromenaden, där alla deltar, så blir Beamer och jag instängda i luftslussen. Vi tillbringar natten där vid lägre tryck och något högre partiellt syrgastryck för att minska riskerna för ”dykarsjuka” i samband med rymdpromenaden.

På ISS råder normala luftförhållanden, d.v.s. en atmosfärs tryck (som vid havsytan) och 20% syre. Men för att göra rymddräkterna mindre otympliga har man ren syrgas i dem och trycket hålls på bara 0.3 atm. När kroppen utsätts för trycksänkningen så kan kvävgasbubblor bildas vilket i värsta fall är direkt livsfarligt. Samma problem har dykare som stiger för fort upp till ytan. I rymdpromenadsammanhang har man utarbetat diverse protokoll för att hantera denna risk genom att ”spola ut” kväve ur kroppen innan trycket sänks. I vårt fall sover Beamer och jag i 0.7 atom. med drygt 25% syrgas och innan trycket i luftslussen återställs på morgonen tar vi på oss syrgasmasker (100% O2) som vi får besvära oss med ett tag när vi går på morgontoa m.m.

Rymdpromenad

Det är ungefär fyra timmars förberedelser på morgonen inför en rymdpromenad, trots att en hel del görs kvällen innan. Rymddräkten är otymplig att ta på sig, eller snarare att krypa in i. Det gäller att arbeta noggrannt och flera kontroller görs så att ingenting blir fel. Bortsett från att man skulle förlora väldigt mycket tid om man glömmer något så är det en farlig miljö ute i rymdens vakuum. BillyO är den som ”klär på oss”, han leder också rymdpromenaden från rymdfärjans flygdäck.

Innan Beamer öppnar luftslussen har vi kopplat fast oss med var sin säkerhetslina. Han glider sedan ut ur rymdstationen och jag skickar ut diverse saker vi kommer att behöva innan jag själv följer efter. Det heter visserligen ”promenad”, men det är nästan uteslutande med armarna man arbetar och rör sig runt på stationen. Vår första uppgift är att koppla ihop P5 med P4 längst ut på fackverkets babordssida. P står f.ö. för ”port”, d.v.s. babord på engelska. Inne i ISS manövrerar Joanie och Sunni Canadarm2 med P5 och styr in den på plats. Det är delikat, ty olika delar tillhörande P4:s solpaneler sticker ut i vägen och P5 måste nästan träs på som en sytråd i ett nålsöga. Där det är som trängst har vi bara några cm marginal till en låda som leder 155 V likspänning och folk har varit lite oroliga för att om P5 skulle slå in i lådan skulle det kunna spraka och blixtra så att jag som är närmast där t.o.m. skulle kunna få en stöt. Så jag har all anledning att se till att det går bra när jag bevakar P5:s långsamma rörelse in mot P4. Inne i ISS ser de dessutom inte riktigt vad som händer utan de måste lita på vad Beamer och jag säger och på så vis styr vi faktiskt P5.

Jag får känna på reaktionsmomentet av bultdragaren för rymdpromenader.

Jag får känna på reaktionsmomentet av bultdragaren för rymdpromenader. Om man inte är beredd så börjar man snurra själv eller verktyget vrids ur ens grepp. ©C.Fuglesang

Till skillnad från nästan alla andra moduler på ISS så har P5 inga automatiska bultar som kan fjärrkontrolleras inifrån utan vi måste skruva fast dem för hand. Fast vi har en sofistikerad batteridriven bultdragare som kallas för PGT: Pistol Grip Tool. Sedan följer en del småjobb på P5, det är kontakter som ska kopplas ihop och fästet för robotarmen måste flyttas undan.

Den första rymdpromenadens andra huvuduppgift är att byta ut en trasig kamera, vilket bara tar drygt en timme. Efter totalt sex timmar är vi tillbaka i luftslussen och Beamer stänger luckan om oss. Trötta, mer mentalt än fysiskt, blir vi väl omhändertagna av BillyO och de andra. Vi kommer snabbt ur rymddräkterna och behöver inte städa upp och fixa till det efter oss själva. Den natten sover vi gott på rymdfärjan.

Solpanel fälls ihop

Flygdag 5, vår andra heldag på ISS, ägnar vi mest åt att föra över saker från Discovery till stationen. Joanie är logistikchef och kollar noga att grejorna kommer ut ur SpaceHab i ordning och hamnar där de ska på ISS. Senare ska mycket annat föras över från ISS till SpaceHab, bl.a. produkter från experiment som utförts i tyngdlösheten på ISS och som ska analyseras i detalj på något laboratorium nere på jorden. Utanför oss så dras en av de stora solpanelerna på P6 ihop. (P6 sticker f.n. upp mitt på ISS, men ska senare föras över till utsidan av P5.) Hopdragandet av solpanelen sköts med kommandon från markkontrollen i Houston, men många av oss i besättningarna är utstationerade vid olika fönster och TV-monitorer för att se till att inget går fel. I värsta fall kan vi stoppa processen med kommandon från ISS:s egna datorer. Den här solpanelen måste dras ihop för att de två nya på P4 ska kunna börja rotera runt fackverkets axel så att de alltid kan rikta in hela sin yta mot solen. P4 fördes upp till ISS med rymdfärjan Atlantis under uppdraget STS-115 före oss, men dess solpaneler är ännu inte inkopplade till ISS el-system. Det kommer att göras under våra nästa två rymdpromenader under flygdag 6 och 8.

EVA2 förbereds på samma sätt som den första promenaden, förutom att jag dessutom deltar i ett litet experiment. En grupp på Karolinska Institutet har skickat upp en liten apparat som kan mäta halten av NO (kväveoxid) i utandningsluften. Dels studerar de hur, och om, det förändras under inflytande av tyngdlöshet eller av något annat i den trots allt instängda rymdstationen. Dels, som i mitt fall, försöker de se om man kan säga något om riskerna för ”dykarsjukan” jag nämnde tidigare genom att jämföra NO-halten före och direkt efter en rymdpromenad. Jag gör därför ett utandningsprov innan Beamer och jag blir instängda igen för natten i Quist.

Strålning

Ett annat litet experiment jag gör i samband med rymdpromenaderna är strålningsmätning. Det är många partiklar i rymden runt ISS och de utgör en viss strålningsfara. Intensiteten inne i ISS är i medeltal ungefär 50 ggr större än vid jordytan, men kan bli mångdubbelt mer under solstormar. Alla astronauter utrustas med passiva dosimetrar som vi bär med oss hela tiden. De skyddar ju inte mot något, men på så sätt mäter man i alla fall hur stora doser alla får. Hittills har vi européer bara haft amerikanska eller ryska dosimetrar, beroende på med vem vi flugit, men nu är vi några som fått till ett program så att ESA tar fram egna dosimetrar m.m. Jag har själv faktiskt fem dosimetrar med mig: fyra från ESA och en från NASA. Den från NASA har jag så att vi kan jämföra mätningarna. Två av de från ESA lämnar jag inombords medan jag bär med mig de två andra under rymdpromenaderna: en vid bröstet och en på benet. Strålningen är betydligt större utanför ISS än inuti och då min totala rymdpromenadstid blir närmare 20 timmar, utav en total tid i rymden på 260 timmar, så hoppas jag kunna få fram hur stor den extra stråldosen är under tiden utanför ISS.

Den andra rymdpromenaden börjar med att vi kopplar om ett antal kontakter på ett flertal ställen utanpå ISS. Av stationens fyra el-kanaler kopplar vi om två idag. Under tiden måste i stort sett halva stationen stängas av. Det är inte så drastiskt som det kanske låter, ty de flesta funktioner – och i synnerhet de kritiska – har en eller två reserver, som går på olika el-kanaler. Men det här är ändå något som markkontrollen har gruvat sig för i många år och om något inte går som det ska kan det bli mycket besvärligt. När vi kopplat färdigt ska apparater och burkar som väntat på fackverket i flera år äntligen startas upp och om de inte fungerar ordentligt måste vi kanske koppla tillbaka igen och/eller byta någon burk.

På fackverket, som när det är helt färdigt blir 100 m långt, finns en räls och på den kör en vagn, MT (Mobile Transporter). På MT:n kan man bl.a. placera robotarmen och på så sätt kommer man åt i stort sett hela rymdstationenen, förutom den icke-ryska delen dit det så småningom ska skickas en ESA-byggd robotarm. Men på rälsen finns också två kärror (CETA-cart; Crew Equipment Translation Aid). Till skillnad från MT:n så har kärrorna inga motorer utan dras av en person eller kopplas till MT:n. Vi måste nu flytta över kärrorna från MT:n styrbordsida till dess babordsida, för att komma åt alla arbetsplatser till EVA3. Det går till så att jag monterar ett fotfäste på Canadarm2 och hoppar in i det. Joanie sköter armen och flyger mig till den yttre kärran som jag tar tag i. Beamer kopplar loss kärran från rälsen och så för Joanie över mig med kärran i händerna till andra sidan av MT:n där Beamer möter och kopplar på kärran. Sedan upprepar vi det hela med den andra kärran.

Presskonferens

Nästa dag är det återigen mest överföring av saker mellan rymdfarkosterna. En tjugo minuters presskonferens med utvalda journalister som ställer frågor om allt möjligt. Efter en gemensam genomgång inför EVA3 försvinner Beamer och jag för tredje gången för att sova i luftslussen.

Flygdag 8. Vi kopplar om de kvarstående två el-kanalerna och för över skyddspanelerna på ICC:n från Discovery till ISS. Den här gången befinner jag mig på Discoverys robotarm och det är Nick som manövrerar. Det är tre paket av paneler som först sätts på en ställning och sedan förs alltihop över till ett fäste på ISS:s utsida. Ställningen med paketen har arbetsnamnet ”julgranen”.

Flygdag 9 är den sista hela dagen på rymdstationen. De sista grejorna förs över till ISS och allt som ska ner till jorden stuvas in i SpaceHab. Ytterligare presskonferens och så har vi lite officiellt ledig tid också. Om det vill sig väl utför jag en session med experimentet ALTEA.

ALTEA HJÄLMEN

Jag testar ALTEA-hjälmen. ALTEA är fortsättning på SilEye experimenten, med många flerpartikeldetektorelement. ©C.Fuglesang

ALTEA är officiellt ett italienskt experiment, men det är en fortsättning och utvidgning av en forskning som jag initierade på 90-talet på den ryska rymdstationen Mir och som vi då kallade SilEye. ALTEA har en slags hjälm för att ta EEG data samtidigt som det mäter partiklar som far in mot huvudet. I en timme sitter man i hjälmen och får diverse ljusstimulanser från en mask framför ögonen. Dessa ger upphov till hjärnsignaler som registreras med EEG:n. Under långa tider är det dock bara mörkt och förhoppningsvis upplever man då enstaka ljusblixtar. Dessa ljusblixtar upplevs av 80 procent av alla astronauter och har varit kända sedan Apollofärderna till månen. Ljusblixtarna härrör från en partikel som reagerar i ögat på något sätt. Partikeln kan vara en proton eller en tyngre laddad jon. Riktigt vad som händer i ögat vet vi inte, men genom detta experiment hoppas vi förstå mer. I ett större perspektiv studerar ALTEA hur hela det centrala nervsystemet påverkas i rymden.

Avdockning

När vi avdockar nästa dag är det piloten BillyO som står vid spakarna. Han flyger oss först rakt bort från rymdstationen i den riktning som vi färdas runt jorden. Efter 100 m börjar han svänga oss upp över ISS och vi gör sedan ett varv runt stationen på ungefär 200 m avstånd. Flera av oss fotograferar och videofilmar. Dessa bilder av hela den internationella rymdstationen framför jorden i bakgrunden är väldigt populära. Efter rundflygningen avfyrar vi en större raketpuls och avlägsnar oss snabbt från ISS. Kvar ombord där är Sunni med den andra amerikanen och en ryss, medan Thomas följer med oss tillbaka.

Senare samma dag skickar vi iväg försvarsdepartementet DoD:s experiment. Det är tre mini-satelliter som sitter i en slags kanon på ICC:n och fyras iväg med några knapptryckningar på flygdäcket. Lustigt nog har det hamnat på min lott att utföra detta.

Under Flygdag 11 tar vi det lite lugnt medan vi förbereder så mycket vi kan inför morgondagens landning. Allt vi inte behöver mer stuvas undan och de orangea rymddräkterna som vi bara har för start och landning plockas fram. Stolarna monteras upp igen. Thomas som vistats ett halvår i tyngdlöshet får en speciell sits där han ska ligga ner. I rymden behöver inte kroppen jobba emot tyngdkraften för att hålla blodtrycket uppe i huvudet, med det s.k. ortostatiska systemet. Så detta system avtrubbas och man kan lätt bli avsvimmad när man t.o.m. sitter upp då G-kraften drabbar kroppen igen. Än värre är det när man står upp och det finns exempel på folk som även efter korta rymdturer tuppat av när de kommit ur rymdfarkosten och stått upp. Vi övriga som bara varit i tyngdlöshet i tio dagar men som sitter upp, tar på oss G-byxor under rymddräkten som genom att trycka på benen och runt midjan hjälper till att pressa upp blod i skallen. En sista presskonferens hålls från rymden i dag.

Discovery återvänder och landar

Den sista dagen ägnas bara åt förberedelserna inför och sedan själva landningen. I stort sett är det detsamma som vi gjorde straxt efter start för elva dagar sedan, fast tvärtom. Liksom då är jag också nu ansvarig för arbetet på mellandäck. Grejorna kommer på plats och en efter en kläs besättningsmedlemmarna på rymddräkterna, med början av befälhavaren och piloten. Även de orangea rymddräkterna är rätt omständliga att ta på sig så vi hjälps åt, liksom att spänna fast varandra i sätena. Sist på plats är jag som i huvudsak får sköta mig själv. Joanie och Nick har bytt plats, så att Joanie också får del av nöjet att följa med och se ut från flygdäck. Jag har dock samma plats som förut, med samma ansvar för en eventuell nödutrymning. Roman tyckte jag skulle få tillräckligt med god utsikt under mina rymdpromenader så jag kunde få klara mig utan fönsterplats under start eller landning.

Under vår 171:a bana runt jorden, på motsatt sida om klotet än Florida, startar Roman raketerna som under ett par minuters körning bromsar Discovery tillräckligt mycket för att ändra banan så att vi börjar falla ner mot atmosfären. Strax innan vi kommer in över Amerika når vi atmosfärens yttersta lager och nu sköter luften resten. Luftfriktionen bromsar oss alltmer samtidigt som värmesköldarna hettas upp till över tusen grader. Det är dock inte fråga om några större G-krafter, inte mer än 1.5 G som mest, vilket kan jämföras med Soyuzkapseln som brukar uppnå över fyra G vid bromsningen i atmosfären. En dryg timme efter bromspulsen tar Roman manuell kontroll över Discovery och landar elegant på den fyra och en halv km långa landningsbanan på Kennedy Space Center. Uppdraget STS-116/ISS-12A.1 är slutfört.


/Christer


Ovanstående artikel var först publicerad i tidskriften Populär astronomi, nr 1 2006.

 

Populär Astronomi

Senast uppdaterad: 22 juni 2009