Nyhetsbrev nr 38

Houston, 6/6, 2005

Hejsan på nationaldagen, vår helt nya helgdag!

Det är trevligt att Sverige nu också har en ordentlig nationaldag. Lite lagom patriotism är bra. Typiskt svenskt förresten, att det alltid ska vara ”lagom”. Stor kontrast mot USA där det för det mesta gäller allt eller intet, svart eller vitt, vinna eller förlora. Ibland kan den inställningen bli frustrerande för en europé, men när den används på rätt sätt så ger det ofta rejäla resultat. Just nu är det kanske NASA som håller på att bli en vinnare i det här sammanhanget. Det verkar som det politiska etablissemanget i Washington DC är villiga att satsa på NASA och den vision som president Bush har lagt fram om resor till månen igen och sedan Mars.

I mitten av april fick NASA en ny chef: Mike Griffin. Griffin är en slående kontrast till Sean O’Keefe, som avgick i början på året. O’Keefe hade ekonomisk och politisk bakgrund men ingen som helst erfarenhet av vare sig teknik eller rymd. Griffin har gjort desto mer inom rymdområdet. Under sin karriär har han bl.a. jobbat som chefsingenjör på NASA, han har arbetat inom privata rymdföretag och han har undervisat i diverse rymdämnen på universitet samt skrivit en lärobok om rymdfarkostsdesign. Han har inte mindre än fyra mastersexamina och en doktorsexamen inom fysik, teknik och flyg/rymd samt dessutom en MBA (master of Business Administration). Bushs nominering av Griffin mottogs entusiastiskt inom rymdsektorn och han seglade mycket snabbt igenom kongressens förhörsprocess – det verkade närmast som en formalitet.

NASA:s chef Mike Griffin

NASA:s chef Mike Griffin ©NASA

Under den korta tid Griffin varit NASA Administrator har han redan hunnit dra upp nya riktlinjer. Han vill snabba på byggandet av den nya bemannade farkost (CEV – Crew Exploration Vehicle) som ska kunna ta astronauter både till rymdstationen och till månen. Redan år 2010-2011 bör den kunna flyga med folk ombord, i stället för som tidigare planerat vid år 2014. På så sätt undviks ett gap efter rymdfärjorna som pensioneras år 2010. Snabbare betyder också mindre pengar totalt. Griffin har också ändrat på O’Keefes beslut att inte göra fler rymdfärjeturer till rymdteleskopet Hubble, men vill vänta med slutgiltig plan om detta till rymdfärjeflygningarna har återupptagits.

Förra veckan gjorde den nya NASA chefen sitt första besök på Johnson Space Center och på programmet stod en speciell pratstund med astronauterna och flygledarna. Jag blev väldigt imponerad av den glada, roliga och smarta mannen. Han kom in med tröja och kavaj, tog av sig kavajen, satte sig ner och sa att han inte tänkte hålla något tal utan istället ville han svara på frågor och höra vad vi har att säga. Han ansträngde sig för att svara så utförligt och bra han kunde och frågade nästan alltid om den som ställt en fråga hade förstått svaret eller fått svar på sin fråga. Det var alltid uppriktigt prat och aldrig något politiskt korrekt eller undanfallande svammel som jag hört många gånger från personer i toppositioner. Utan tvekan visste han vad han talade om och han är medveten om såväl tekniska problem som byråkratiska och politiska utmaningar. Här är några av de punkter jag noterade under den nästan två timmar långa frågestunden:

  • Han förordar en kraftig bärraket (100 ton till låg bana) i stället för att andvända flera mellanstarka. Det blir billigare och mindre komplicerat i längden. Helst skulle man försöka vidareutveckla något från det man nu har för rymdfärjan.
  • Han ser inga tekniska hinder för att ha en CEV klar om fem-sex år, men kanske ekonomiska.
  • Han jämförde månen med Sydpolen. Hur de första människorna kom dit 1912 (också ett race!), men sedan dröjde det många decennier innan någon åkte tillbaka. Idag finns det en forskningsstation där, i en mycket besvärliga miljö, med ett brett fält av vetenskapliga områden. Även på månen bör vi kunna utnyttja resurser som finns på platsen, t.ex. för att framställa syrgas både till människor och till rymdraketsbränsle.
  • Han talade om NASA:s förlust av designers och utvecklare av rymdsystem under de senaste decennierna och att det måste rättas till.
  • Jag tyckte inte han verkade speciellt entusiastisk för rymdstationen.
  • NASA har starkare politiskt stöd än på mycket länge, framförallt i Vita Huset.

På min fråga om internationellt samarbete framöver, så svarade Griffin att USA inte borde tillåta sig komma i en situation igen (d.v.s. som på ISS) där man blir beroende av någon annan (läs: Ryssland). Däremot vore det mycket trevligt om partners vill samverka med NASA och utöka resurser, t.ex. genom ett europeiskt laboratorium vid en bas på månen. Partners är m.a.o. välkomna, men även utan dem så åker NASA snart till månen igen. Tyvärr innebär det att partners i stället blir beroende av NASA, det har varit ett problem för ESA på ISS. Inte bara i samband med att vårt laboratorium Columbus blir flera år försenat p.g.a. NASA:s problem med rymdfärjan utan det har också varit tillfällen då NASA agerat självsvåldigt till nackdel och förtret för ESA. Men så länge vi i Europa inte är villiga att satsa mer än vad vi gör nu på rymdfärder så har vi inte mycket annat att välja på än att stå där i Florida med tummen och hoppas på lift till månen. Fast lite mer än tummen får vi nog vifta med, trots allt.

Vår besättning har varit på ”expeditionsträning” i Utahs Canyonlands. Det är egentligen steg två i NASA:s övergripande program för träning av astronauter till att bli bra besättningsmedlemmar på rymdstationen och andra framtida långtidsflygningar. (I fjol gjorde jag steg tre med vinterövningen i Kanada ,se nyhetsbrev 28.)  Fast för vår del var det också ett sätt att svetsa oss samman, efter förändringen och utökningen av besättningen(se nyhetsbrev 35). Den här gången hade vi två instruktörer med från NOLS, National Outdoor Leadership School (http://www.nols.edu/), med vilka NASA har ett avtal för den här träningen sedan fem-sex år. Vi träffade våra instruktörer en eftermiddag i början av maj i Moab, en liten by mellan Archers och Canyonlands nationalparker. Nästa dag fick vi vår utrustning och vi gick igenom var vi skulle vandra och diskuterade olika förslag. Även om vi hade instruktörer var det mycket upp till oss själva att välja vad vi ville göra, hur långt vi ville gå och hur utmanande vägar vi ville ta. På eftermiddagen, i blåst och regn , lämnade vi bilen på högplatån - ”mesan” - i ödemarken vid kanten av kanjonen ner mot Dirty Devil River, en flod som rinner söderut till Coloradofloden lite ovanför själva Grand Canyon.

 

Christer och besättningen under expeditionsträning i Utah

Christer och besättningen under expeditionsträning i Utah ©C.Fuglesang

 

 

 

 

 

Under vila i vackert landskap

Under vila i vackert landskap ©C.Fuglesang

 

I nästan nio dygn vandrade vi sedan runt i denna fantastiska natur, nästan helt orörd av människor, in och ut i olika kanjoner, ner till botten och upp igen till mesan flera gånger. Under hela tiden stötte vi bara på människor en enda gång. Det var tre genuina cowboys med pistolhölster och allt, som kommit ner i dalen på hästar via en gammal kostig. Vi hade två mycket enkla tält med oss – de saknade t.o.m. golv – fast då vädret blev bättre och bättre var det allt färre som sov i dem och efter halva tiden slog vi inte ens upp dem. Det var fantastiskt att sova under denna otroligt klara stjärnhimmel (de nätter det inte var molnigt). Vi hade tur med vädret, bara lite regnstänk de första dagarna och endast mot slutet blev det riktigt varmt på dagarna.

Det var förstås en hel del att bära på. Det enda vi kunde få tag i på hela tiden var vatten och även det var det mycket sparsamt med i halvöknen. Ofta fick vi bära med oss 5-10 liter under hela dagen. Förutom att njuta av enorma lodräta röda sandstenväggar och dessa klassiska stenformationer som ser ut som skulpturer och valv och naturliga stenbroar så var det också blomningssäsong med många fina kaktusar och annat i färgglad prakt.

Den som gillar att klättra, som jag, fick också sitt lystmäte. Både upp och ned använde vi vid tillfällen rep. Första nerfirandet var dock lite pirrigt, då det var ungefär 45 m fritt fall! Fast när man väl kommit över krönet, eller läppen som instruktörerna kallade det, så var det mest roligt. En annan spännande del var att klämma sig fram i kanjoner som var så smala att det knappt gick att ta sig fram.

Men övningens huvudsyfte var förstås inte att träna oss i klättring, vandring eller uteliv, utan att träna oss i ledarskap, i att vara gruppmedarbetare och i expeditionsuppträdande, dvs. att få god laganda och bli ett bra team. Varje dag turades vi om att vara ledare (under instruktörernas överseende så vi inte gjorde något riktigt dumt) och på kvällen hade vi genomgång av dagens ledare och diskussioner. Det var ofta mycket bra och givande diskussioner. Dessutom så höll NOLS-ledarna lektioner var och varannan dag om olika aspekter på ledarskap och hur man får till en bra expedition. Slutligen är det lärorikt att ta hand om sig själv och sina egna saker i lite besvärlig miljö och under krångliga omständigheter. T.ex. så var det mycket strikta regler om att absolut inte lämna några spår efter sig. Allt skräp bar vi med oss – det enda som var OK att lämna var att gräva ett relativt djup ”toaletthål”, men ev. papper man ville använda fick man bära med sig tillbaka.

Alla i besättningen klarade de nio dagarna utmärkt, även Joanie och Roman som i stort sett inte hade någon utelivserfarenhet alls. Visserligen var många trötta ibland men aldrig tappade någon humöret eller visade ens den minsta irritation. Jag noterade bara hjälpsamhet och glatt humör hela tiden. Mycket lovande för den mer konkreta rymdträningen och själva rymdfärden!

Bild från klättring i Utah

 

Bild från klättring i Utah ©C.Fuglesang

När vi kom tillbaka till civilisationen efter de nio dygnen (inte ens instruktörernas satellittelefon hade fungerat de få gånger de mest på skoj satte på den) så kunde vi konstatera att någon större förändring vad gäller rymdfärjeflygningarna inte hade skett. Vår flygning är fortfarande tidigast i slutet på april nästa år och om det går bra så sker första flygningen i andra halvan av juli i år. Tillbaka på JSC så tyckte jag dock att det var viss pessimism inför en första flygning i juli, detta var för två veckor sedan, det kanske är en naturlig reaktion på besvikelsen att det inte gick att starta i maj-juni – men den senaste veckan känns det som om det börjar krypa in en viss försiktig optimism igen för en snar nystart.


Tänk positivt!

Christer Fuglesang

Senast uppdaterad: 22 juni 2009