Nyhetsbrev nr 33

Houston, 3/11, 2004

Hej vänner,

Igår var det en spännande dag i USA! Inte bara för alla amerikaner som i ett ovanligt svårtippat val röstade fram president för de kommande fyra åren, utan också för 28 elever, 5 lärare och tre föräldrar från Hagalundsskolan i Solna som besökte Kennedy Space Center.

Vi hade en härlig dag tillsammans i strålande solsken (lite för varmt för en del som inte hunnit vänja sig vid dessa sydliga latituders temperaturer även så här sent på året). Hagalundsskolans klass 8N har förberett den här veckolånga resan till Florida i två år. Två dagar spenderade de på KSC, en dag med mig som guide och en dag tillsammans med sin ”vänklass” i en skola i Orlando. Det som nog förvånande mig mest var att de INTE skulle till Disney World, men väl Sea World.

Klassfoto framför raketparken.

Klassfoto framför raketparken. ©C.Fuglesang

Det var alltså på själva valdagen här som vi först åkte runt med buss inne på det numera mycket säkerhetskontrollerade inre området med alla byggnader för hopmontering av rymdfarkoster, uppskjutningsramper, startkontrollcentret och rymdfärjans landningsbana. Inne på området ligger också det fascinerande Apollo/Saturn-V centret, där hela historien om månfärderna beskrivs.

 Månraketen Saturn-V

Förundrade lärare och föräldrar vid den enorma månraketen Saturn-V
 ©C.Fuglesang

Förutom modeller av månlandaren och månbilen så finns en överbliven riktig Saturn-V raket som sträcker ut sig i hela utställningshallen. Saturn-V är den kraftigaste raket som byggts, den användes för att skicka upp Apollofarkosterna i bana runt jorden, innan de fyrade av sina egna raketer och satte kurs mot månen. Apolloprogrammet avbröts i ”förtid” – ytterligare tre månfärder hade planerats – och de överblivna Saturn-V raketerna är utställda på olika platser. En av dem finns vid Johnson Space Center i Houston, där jag jobbar.

Det var alltså på själva valdagen här som vi först åkte runt med buss inne på det numera mycket säkerhetskontrollerade inre området med alla byggnader för hopmontering av rymdfarkoster, uppskjutningsramper, startkontrollcentret och rymdfärjans landningsbana. Inne på området ligger också det fascinerande Apollo/Saturn-V centret, där hela historien om månfärderna beskrivs.

Efter lunch fick vi en lektion vid ”Exploration Station” (utforskningsstationen) där många av rymdens problem och speciella omständigheter förevisades på ett pedagogiskt sätt. Allt från Newtons lagar (man måste hålla i sig på något sätt när man ska skruva upp en skruv i tyngdlöshet, annars flyter man iväg) till hur NASA utvecklade mycket effektiva blöjor för astronauter som är ”instängda” i sina rymddräkter i 7-8 timmar under rymdpromenader. Fast de kallas inte blöjor, utan MAG (Maximum Absorption Garment – maximalt uppsugande plagg)!

Återupptagandet av rymdfärjeflygningarna har skjutits upp ett par månader. Det är en kombination av fyra orkaner som drabbade Florida i september och extra svårigheter med den externa tanken som gjort att man fick ge upp startdatumet mars-april nästa år. Nästa tillgängliga startperiod är 12 maj - 3 juni. Möjliga startdagar är starkt begränsat av kravet på filmning och fotograferande under hela uppfärden, samtidigt som man bara kan starta under några få minuter varje dygn då rymdstationen passerar över Cape (Kennedy Space Center, där uppskjutningen sker).

Tidigare fanns inget krav på att kunna filma hela uppfärden, därför kunde man starta såväl dagtid som på nätterna. Men efter att en skumplastbit föll av Columbias externa tank och beseglade dess öde, så vill man nu i detalj dokumentera hela uppskjutningen. När den externa tanken har lämnat själva rymdfärjan så ska den kunna fotograferas av besättningen samtidigt som den långsamt avlägsnar sig från rymdfärjan. Därför krävs dagsljus inte bara i Florida, utan också långt ut över norra Atlanten.

Orkansäsongen i den här delen av världen pågår från juni till november, men det är normalt september som är den värsta månaden och i år var det värre än någonsin för Florida. Fyra orkaner på en månad och i alla fall tre av dem hade stor inverkan på Kennedy Space Center där allt förberedelsearbete för rymdfärjorna äger rum. Visserligen så skadades ingen rymdfärja, men många byggnader fick skador och arbetet låg nere i ett par tre veckor. Men även utan detta bakslag så hade nog en förskjutning av uppskjutningsplanerna tvingats fram p.g.a. nya svårigheter med den externa tanken.. Det verkar vara en mindre del av de planerade förändringarna på tanken som visat sig vara betydligt svårare att genomföra än man trott.

Min flygning, den fjärde i ordningen, föreslås nu få 6 februari 2006 som nytt "NET" datum - Not Earlier Than (inte-före-datum). Det är en ny tidsförskjutning på två månader från 1 december 2005. Det innebär att vi sätter igång med ordentlig träning igen någon gång i början på nästa år. Det skulle kännas bra - på sistone har det varit ganska lite och sporadisk träning. Å andra sidan har jag kunnat resa mycket och ägna mig åt lite mer forskning, vilket ju också är både nyttigt och roligt.

I mitten av september hade vi astronautmöte igen på ESA:s  astronautcentrum, EAC, utanför Köln. En eftermiddag var det ”EAC Team Day” och alla som jobbar där blev bussade till en liten biflod (snarare bäck) till Rhen och satta i flottor. Sedan bar det av med mycket paddlande men en del annat kul också. Mitt lag tog sig namnet ”Space Pirates” och vår flagga var definitivt snyggast. Enligt vår mening vann vi klart, men andra hade annan åsikt och i slutändan korades ingen vinnare.

Team "Space Pirates"

Team "Space Pirates" har intagit en av Rhenflodens stränder!
 ©C.Fuglesang

Rymd och NASA var ingen stor fråga i presidentvalet – faktum var att rymden knappast nämndes alls av någon, även om bägge kandidaterna givetvis hävdade att de skulle stödja NASA på bästa sätt. Nu när det är klart att Bush kvarstår som president i fyra år till så tror jag i alla fall att NASA kommer att fortsätta på linjen som Bush drog upp i januari, dvs. bygga färdigt ISS (fast vad som menas med ”färdigt” kommer nog att diskuteras)), pensionera rymdfärjorna därefter (ca 2010) och utveckla en ny farkost (CEV – Crew Exploration Vehicle) som ska kunna transportera människor fr.o.m. 2014 och snart därefter åka tillbaka till månen. Sedan följer längre resor bort i rymden. Jag tror att man kan förvänta sig att NASA kommer att få den smärre budgetökning som Bush föreslagit under de kommande fem åren. Därefter ska budgeten bara kompenseras för inflationsökning. Pengarna till CEV och månfärder får man från att rymdfärjan läggs ner och deltagandet i ISS dras ner. En intressant fråga blir nu för resten av rymdvärlden: på vilket sätt vill USA ha samarbete med det här? Det är något som vi i Europa måste fundera över och som ESA redan börjat göra. Enligt min mening så bör vi vara med på ett mer jämbördigt sätt än vi nu är med på ISS, där hela ESA bara har ca fem procent av totalsatsningen. Ett bra sätt att förbereda oss för hur vi ska deltaga och när vi ska gå med är genom ESA:s Auroraprogram, där nu glädjande nog Sverige beslutat sig för att deltaga. Än så länge har medlemsländerna bara godkänt förberedande studier, men i förlängningen syftar Aurora till en bemannad Marsfärd i början av 2030-talet. Om Europa ska vara en betydande och framstående del av världen framöver så måste vi vara med när mänskligheten börjar röra sig ut från vår barnkrubba. Det gäller utveckling, inflytande, stimulans till industri och utbildning och inte minst en god självbild. Varför ska inte vi kunna göra något som andra gör? Europa som helhet har lika mycket tillgångar som USA, eller t.ex. Kina som också är på väg ut i rymden nu. Fly Europe, Fly to the Moon!

Månen

 

Hälsningar,

Christer Fuglesang

Senast uppdaterad: 22 juni 2009