Nyhetsbrev nr 27

Houston, 16/1/ 2004

Hej!

Det nya året har startat mycket spännande! ESA har fått sin Mars Express i bana runt den röda planeten. NASA har roboten Spirit som rullar på planetens yta och president Bush har lagt fram planer på utvecklandet av nya rymdfarkoster, bemannade månfärder och så småningom också människor till Mars . Visserligen förlorades den brittiska Mars-landaren Beagle 2, vilket var tråkigt men faktiskt bara en mindre del av Mars Express expeditionen, och strikt talat tillhörde landaren det olycksdrabbade rymdåret 2003.

Sedan ett par månader hade det ryktats om att president Bush skulle komma med nya rymdplaner, om resor till månen och till Mars, men ingen verkade veta om det verkligen var riktigt. Jag var själv rätt skeptisk, men så meddelades det förra veckan att Bush skulle hålla ett viktigt tal på NASA:s huvudkvarter den här veckan. Alla möjliga uppgifter läckte ut, till slut visste man inte riktigt vad man skulle tro. I måndags (12/1) var NASA:s chef, Sean O’Keefe och talade med oss astronauter här i Houston, men han gav inte några detaljer om vad Bush skulle säga. O’Keefe tryckte desto mer på att det här var fråga om en långsiktig strategi, om hur noga planen hade utarbetats så att den skulle vara realistisk och genomförbar, hur alla aspekter hade vägts in och att man pratat med kongressledamöter. President Bush d.ä. lade redan år 1989 fram en plan, eller snarare en vision, om att skicka människor till Mars. Men den föll pladask bl.a. på att det var alldeles för dyrt och att planen inte var tillräckligt förankrad. NASA-chefen och Bush d.y. har dragit lärdom av detta och tänker undvika detta öde.

Jag följde med stort intresse Bushs tal på CNN live, och det har redan skrivits mycket om det. Huvuddragen är att den internationella rymdstationen ISS ska byggas färdigt och vara klar till år 2010. Därefter pensioneras rymdfärjorna och en ny rymdfarkost för människor utvecklas, preliminärt kallad Crew Exploration Vehicle (CEV). Det blir förmodligen en kapselliknande farkost, som Apollo och Soyuz, och den ska testas redan år 2008 och kunna ta människor senast år 2014. CEV ska kunna ta folk till och från ISS, men framförallt ta oss tillbaka till månen någon gång mellan år 2015 och år 2020. En viktig skillnad mot tidigare är att den här gången ska vi till månen för att stanna och för att skaffa erfarenheter och kunskaper som gör att vi sedan kan fara vidare till bl.a. Mars.

Bushs framförande har mötts med blandade reaktioner, allt från stort jubel till förlöjligande, men inom NASA har det i huvudsak mottagits positivt. Jag tror det är mycket bra för NASA och det är oerhört spännande. Det är bara att hoppas att NASA till att börja med får den modesta budgetökning som Bush begär från Kongressen, 200 miljoner dollar per år för de kommande fem åren. Sedan är det frågan om hur mycket pengar som totalt kommer att behövas. Det är det ingen som vet ännu, men en liten kommitté tillsatt av Bush ska omedelbart börja titta på mer specifika planer och ge ett förslag om fyra månader.

Förhoppningsvis blir dessa nya månfärder och så småningom resor till Mars ett internationellt samarbetsprojekt. Det antyds redan från amerikanskt håll att de vill ha partners. Visserligen kan man räkna med att USA vill ta ledningen, men jag hoppas verkligen att Europa vill vara med och ta en betydligt större del av kakan än vi har på ISS, där vi bara har ungefär fem procent. Inom ESA har vi ju redan startat ett långtidsprogram med den uttalade målsättningen att landsätta människor på Mars runt år 2030: Aurora. Sverige har visserligen inte gått med i Aurora ännu, men jag tror det bara är en tidsfråga innan vi gör det – för visst ska vi vara med när mänskligheten ska bygga sin första bas på en annan himlakropp och för första gången åka till en annan planet! Inte bara för att det är spännande, men också för att det är viktigt för teknologi-, industri- och samhällsutvecklingen. I sitt tal tog Bush också upp att satsningarna på 60-talet bidrog till en kraftig teknologiutveckling som gynnade hela samhället bl.a. inom elektronik-, data- och telekomindustrin.

Återupptagandet av rymdfärjeflygningarna är emellertid det första viktiga steget i hela planen, och det är tydligt att Washington trycker på för att det ska ske och helst i höst. Det betonas dock att det ska ske när det är säkert och man mött alla kraven som ställdes av Columbia-utredningen. Det lutar åt att man kommer att använda rymdstationens möjligheter för att lösa flera av säkerhetsåtgärderna. Att flyga rymdfärjan någon annanstans medför betydligt större problem, och bl.a. därför har man just beslutat att inte göra några fler serviceuppdrag till rymdteleskopet Hubble. Hubble har givit oss oerhört mycket ny kunskap om rymden och universum med alla dess fantastiska bilder så man kan beklaga att det därför kanske måste avslutas tidigare än vad som annars skulle kunna vara möjligt. Men snart följer ännu större och bättre teleskop, JWS, så jag tycker det var ett riktigt beslut trots allt.

Vi hade besök på JSC i Houston förra veckan av två ledamöter från Sveriges riksdag, Olle Sandahl och Torsten Lindström, bägge kristdemokrater. Det är ett gott tecken på ett ökande intresse bland svenska politiker för rymdverksamhet. Framförallt för förståelsen av hur mycket rymden ger och vilken stimulans den har för unga. T.ex. hur rymdintresset bidrar till att fler vill studera teknik och naturvetenskap. Inom EU finns ett nyvaknat intresse för Europeiska rymdorganets (ESA) verksamhet. Under 2003 har bl.a. ett samarbetsavtal skrivits mellan EU och ESA, samtidigt har EU tagit fram en s.k. vitbok för europeisk rymdverksamhet.

Igår hade vi årets första rymdpromenadsträning i poolen. Den här gången handlade det inte alls om rymdstationen utan bara om att öva olika tänkbara tillbud som kan uppstå med rymdfärjan. Man har förutsett ett drygt tiotal saker som skulle kunna gå fel och som måste fixas med en rymdpromenad. Oftast rör det sig om något mekaniskt fel, som att lastrumsluckorna inte kan stängas eller låsas i stängt läge eller att dockningsmekanismen mellan rymdfärjan och ISS inte vill öppna sig vid avdockning. Alla dessa eventualiteter tränade vi på under en lång session i vattnet. Vi provade det ena verktyget efter det andra, skruvade upp bultar, kapade länkar med bultsaxar, vinschade in lastrumsluckan m.m. Några dagar innan vattenträningen så gick vi igenom allt och tittade på verktygen och de speciella donen som används (se bilder). Det scenario som tog längst tid i poolen var uppskruvandet av dockningsmekanismen. Ifall den inte fungerar så finns det en möjlighet att helt enkelt skruva isär den, ungefär på mitten av den del som sitter på rymdfärjan. Det är 96 bultar som måste skruvas upp, men innan man gör det sätter man fast två stora klämmor som håller ihop mekanismen under tiden bultarna lösgörs. Man drar linor från klämmornas handtag till rymdfärjans struktur, så att man kan ”ducka” under öppningsplanet en bit bort när man drar i linorna för att öppna klämmorna.

De kommande två veckorna ska jag träna i Quebec i Kanada. Det är ledarskaps- och samarbetsträning under besvärliga omständigheter, i det här fallet ute i kylan. Sex dagar i tält i skogen och diverse uppgifter som ska lösas. Och även om värsta kylan i området nu verkar ha släppt, det var neråt -50°C, ska det bli riktigt spännande. Jag återkommer med rapport om hur kallt det var.


Hälsningar,

Christer Fuglesang

Senast uppdaterad: 22 juni 2009