Nyhetsbrev nr 25

Houston, 1/11, 2003

Hej Rymdvänner!

För en vecka sedan kom jag tillbaka till Houston från Ryssland, Kazakstan och Sverige. Det var som vanligt intressant och trevligt i Ryssland, och att få se en raketuppskjutning är alltid spännande. Det var tredje gången jag var i Bajkonur och såg en Soyuzuppskjutning. Första gången var 1994, när Ulf Merbold, ESA:s första astronaut i rymden, påbörjade sin tredje flygning. Det var ett kort-kort besök på mindre än en dag. Senast var det i september 1995 i samband med Thomas Reiters start, jag var ju hans reserv. Men det här var faktiskt första gången jag fick tillfälle att se på staden och lite av omgivningarna, vilket var kul.

Jag kunde i alla fall jämföra kosmonauternas kvarter och en del av installationerna i själva kosmodromområdet, som ligger 4-5 mil utanför själva staden Bajkonur. Vad jag kunde se, så tyckte jag det såg bättre ut än för åtta år sedan. Bajkonur ligger f.ö. visserligen i Kazakstan, vid floden Syr-Darja, men området arrenderas av Ryssland. Det märks bl.a. på att valutan är rubler och inte tengi.

 Tre dagar före Soyuzuppskjutningen flög vi ner till Bajkonur med ett av TsPK:s flygplan. TsPK är den ryska förkortningen för kosmonautträningcentret, som är beläget i Stjärnstaden ett par mil utanför Moskva. I flygplanet var bland andra Pedro Duques och Mike Foales familjer och en del andra inbjudna gäster till starten. Dock inte de riktiga VIP:arna. De kom med ett annat plan kvällen före starten.

 Vi fick bo i ett nytt hotell med västerländskt standard som ligger alldeles bredvid kosmonautområdet. Besättningen, som flugit ner flera dagar tidigare, var i karantän, men efter läkarkontroll så kunde familjerna besöka sina kära. T.o.m. Pedros små barn, Marc, 5 och Irene, 7, fick träffa honom. Det förvånade mig lite, därför att hos NASA vet jag de är mycket strikta på att barn inte får träffa astronauter i karantän, ty de är de mest smittriskbenägna.

Soyuzraketen på plats

Soyuzraketen på plats. Bredvid mig står Juri Kargapolov, ESAs man i Stjärnstaden. Han var instruktör och sedan chefsplanerare på TsPK i närmare 30 år men efter pensioneringen där så jobbar han nu för ESA. © C. Fuglesang

Tidigt nästa morgon åkte vi ut till raketområdet för att titta på utkörningen och resandet av raketen. Det är en spektakulär händelse och det var faktiskt första gången för mig. Besättningarna brukar inte få åka ut och beskåda utkörningen.  I soluppgången körs raketen ut långsamt, långsamt liggande på ett tåg. Det är två-tre kilometer från monteringshallen till startplattan, sedan reses raketen sakta upp lodrätt. En bit framför loket gick två beväpnade vakter med en hund – kanske för att snusa upp ev. bomber, vad vet jag. Något av det mest intressanta är att man som åskådare kan komma i stort sett hur nära som helst. Det kändes nästan overkligt.

Raketen framme vid startplattan

Raketen framme vid startplattan i väntan på resning. Det är den vita delen som innehåller själva kapseln. Notera den spanska flaggan.© C. Fuglesang

Dagen för uppskjutning började mycket tidigt för besättningen som purrades redan klockan halv fyra. En timme senare kördes de i en specialbuss till raketområdet. En sista läkarkontroll och därefter var det dags för påtagning av rymddräkten. När det är klart testar man att dräkten är lufttät och det görs faktiskt inför publik. Fast åskådarna – familjer, vänner, press och VIP:ar – befinner sig i ett angränsande rum med en stor glasvägg emellan. Slutligen hålls en liten avskedskonferens där höga chefer frågar hur astronauterna känner sig och önskar dem lycka till. Eftersom man befinner sig på olika sidor om glasväggen pratar man via mikrofoner och högtalare. Från ESA:s sida var generaldirektören Jean-Jacques Dordain på plats och gav sina och hela ESA:s lyckönskningar till Pedro och hans kollegor Mike och Sacha.

Pedro ledsagas av läkare till bussen som kör dom till själva raketen 

Pedro ledsagas av läkare till bussen som kör dom till själva raketen.© C. Fuglesang

Två och en halv timme före start bordade besättningen sin Souyzkapsel. Det är trångt och inte speciellt bekvämt i ”landningsmodulen” där de sitter under start och likaså landning. Väl uppe i bana, efter att man verifierat att allt är lufttätt och i övrigt utan större problem, så kan besättningen flytta sig upp i den betydligt större ”bomodulen” och ta av sig rymddräkterna.

Raketen lyfter

Start! © C. Fuglesang

Starten skedde 11:38 i perfekt väder. Vi befann oss en kilometer bort och det var en strålande syn när först röken från raketmotorerna började omge hela raketen, sedan började den drygt 50 meter höga och 300 ton tunga raketen att sakta stiga till väders och därefter nåddes vi av motorernas dån. På en TV-skärm kunde man se besättningen under uppstigningen, vilket skärskilt uppskattades av Pedros barn. Något motsvarande har man faktiskt inte på rymdfärjan.

Redan samma eftermiddag flög alla som varit och följt starten tillbaka till Moskva respektive Stjärnstaden. Två dagar senare möttes de flesta igen på TsUP (flygkontrollcentret) strax utanför Moskva för att följa dockningen till ISS. Allt gick väl och när Soyuzkaptenen Sasha Kaleri meddelade att ihopkoppling skett utbröt applåder på läktaren ovanför själva kontrollrummet.

Jag lämnade därefter Ryssland för Stockholm och följde resten av Pedros flygning på avstånd, s.a.s.  Allt gick utmärkt och han återvände med en perfekt landning åtta dagar senare. Min enda inblandning var en E-mail jag skickade upp till Pedro med några foton jag tog av hans familj i Bajkonur, vilket han uppskattade mycket.

I Stockholm var det en informationsdag om rymden och svensk rymdverksamhet för intresserade riksdagsledamöter. Det var ett mycket intressant och blandat program om allt från ”Finns det liv i rymden” till svensk rymdindustri och vår inblandning i ESA, om rymdutbildningar och tillämpningar för skogsövervakning, m.m.

Per Tegnér, Jean-Jacques Dordain, Christer Fuglesang

Per Tegnér, Jean-Jacques Dordain, Christer Fuglesang .
 © C. Fuglesang

De riksdagsledamöter som deltog verkade positiva och intresserade, men tyvärr var det väldigt få, kanske 10-20 stycken. Man hade verkligen hoppats på större deltagande. Det är tydligt att mycket behöver göras för att öka intresset, kunnandet och förståelsen för rymden, rymdverksamheten och all dess potential i de politiska kretsarna i vårt land! Från ESA kom Jean-Jaques Dordain själv för att tala om vad ESA gör och hans framtidsplaner för ESA. Dordain tillträdde som generaldirektör i somras och en av hans stora mål är att närma ESA till EU. På så sätt hoppas han öka det politiska intresset för rymden och framförallt för nya rymdtillämpningar som kommer till direkt nytta för oss européer t.ex. inom miljöövervakning (GMES). Det skulle kunna innebära upp till 30% mer än ESA:s nuvarande budget, utan att medlemsländernas bidrag till ESA ökar. Det vore ju inte illa!


Hälsningar,

Christer Fuglesang

Senast uppdaterad: 22 juni 2009