Nyhetsbrev nr 19

Houston, 1/5, 2003

Hej!

Det har varit rätt mycket träning på sistone, trots att vår flygstart i dag ligger minst 10 månader framåt i tiden – och troligen mer än så. Vi har varit i poolen med rymdpromenadsdräkterna och besökt Cape i Florida igen. För båda övningarna var det för första gången sedan Columbiaolyckan. Det har också varit en hel del simuleringar av start, dockning och rymdpromenaderna.
Övningen i poolen handlade om två av många tänkbara scenarier där något har gått sönder och måste repareras under en pågående rymdpromenad. Detta är speciellt kritiskt under vår andra rymdpromenad, EVA3 (EVA 2 görs av ISS-besättningen). Under EVA3 kopplar vi bl.a. om flera kablar varefter stationen börjar använda el från andra solpaneler. Om någon av ”kopplingsstationerna” (boxar ungefär ½ -1 m stora i varje dimension) inte fungerar måste de bytas ut omgående. Vi kommer att göra flera liknande övningar framöver. Den här gången var inte ens Beamer med i poolen. Han hade sträckt en muskel i axeln och i stället hoppade Billy O in. Fast det är otänkbart när vi är på plats i rymden.
 
 
Vår flygning, STS-116/ISS-12A.1, anses vara en av de mest kritiska flygningarna under byggandet av rymdstationen. Till stor del beror det på att vi kopplar om elsystemet. När ISS är färdig så kommer den att ha fyra par solpaneler som sitter på det drygt 100 m långa fackverket (se bilder). Delarna P4, P6, S4 och S6 håller ett par var. Dessutom har den ryska delen av ISS också solpaneler, men dessa räcker inte ens till att försörja elbehovet på den delen. F.n. finns bara P6 på ISS, med panelerna 2B och 4B. Men P6 sitter inte på sin ”rätta” plats, längst ut på babordssidan, utan sticker upp mitt på stationen. 
 
ISS med alla solpaneler på plats  
ISS med alla solpaneler på plats 
 
ISS före STS-116/ISS-12A.1
ISS före STS-116/ISS-12A.1
 
Flygningen före oss, STS-115/ISS-12A, tar upp delen P4 och dess två paneler (2A och 4A) kommer att vecklas ut. Men de kommer inte att kopplas in och dessutom kan man inte rotera P4 så att solpanelerna kan följa solen. ISS flyger nämligen normalt med samma sida mot jorden och för att få ordentligt med el låter man solpanelerna, liksom hela fackverkselement, rotera så att panelerna hela tiden är vinkelräta mot solen. P4 kan inte rotera ännu därför att panelen 4B på P6 sitter i vägen. Så en annan kritisk operation under vår flygning blir att veckla in panel 4B. Det ska ske helt automatiskt dagen mellan EVA2 och EVA3, men en reservmetod är att Beamer och jag gör det under en rymdpromenad – ytterligare ett scenario att träna.
 
 

Fram till EVA2 så är det solpanelerna 2B och 4B på P6 som ger all el till ISS via provisoriska kanaler. När EVA3 är avslutad ska all el komma från 2A och 4A på P4 och via de permanenta ledningarna och kopplingsstationerna som inte använts tidigare. Under de närmaste flygningarna efter vår så kommer ytterligare två par av solpaneler att monteras på fackverkets styrbordssida och P6 kommer att flyttas till P5 längst ut på babordssidan. Under EVA2 och EVA3 så kommer i stort sett halva stationens elsystem att vara avstängt och system som normalt alltid har en eller två reservdelar redo kommer att vara extra känsliga för problem. Det är en av anledningarna till att flygningen anses så kritisk.
 
ISS efter STS _116/ISS-12A.1 
ISS efter STS _116/ISS-12A.1 
 
Packträning i SpaceHab 
Packträning i SpaceHab© Christer Fuglesang
 
På Cape hade vi mer träning på SpaceHab (se brev 17/11/02). Det var mest fråga om hur vi ska packa ur och packa in allt i modulen. Vi blev filmade av ett TV-team från Discovery som gör en dokumentär om Columbia och dess besättning. Columbia hade en dubbel SpaceHab modul ombord, som fungerade som deras laboratorium och besättningen gjorde mycket träning här i Cape. Discovery ville filma lite typisk SpaceHab träning och vi är faktiskt nästa flygning som använder en SpaceHab modul.
 
 

Beamer och jag passade på att titta på lokalerna där alla upphittade delar av Columbia samlas och sorteras. Det är ett enormt pussel, där 2/3 av bitarna fattas. På ett jättegolv har man ritat konturen av rymdfärjan och bitar som kan identifieras läggs ut på sina platser. En speciell, avskärmad del är till för kabinen och besättningens saker. Dit får bara de allra närmast berörda komma. Det var onekligen en speciell upplevelse att se detta. Hela situationen är verkligen känslig, för första gången någonsin på NASA så blev jag ombedd att inte ta kort när jag plockade fram kameran – och det var ute i stora hallen.

Letandet av vrakdelar avslutades officiellt igår. Den sista av många härar på tusentals man i taget som gått skallgång över 100-tals km2 i tre månader åker nu hem. Endast vissa speciella sökningar kommer att fortsätta. Men detta gigantiska arbete – letandet, identifieringen och analyserandet – har lönat sig. Många möjliga teorier har kunnat avföras tack vare delar man hittat. Analys av brända delar har pekat ut troligaste vägen som den superheta plasman tog sig in i vingen. Ännu har man dock inte skrivit under en slutlig version av hur hela olyckan gick till, men den torde komma inom en månad eller två.
 
 

Slutligen något helt annat: Det var en liten konferens om rymdstrålningens inverkan på hälsan (Space Radiation Health Investigators’ Workshop) i veckan och jag hade möjlighet att tillbringa en dag där. Sådant är alltid roligt och jag fick tillfälle att prata med några forskare som jobbar i SilEye-projektet.  Det har utvidgats och förutom Alteino/SilEye-3 detektorn som redan finns på ISS så förbereds en mycket större apparat som döpts till ALTEA (efter dottern till en av de inblandade italienarna). En extra kul sak var att vi fått en liten artikel publicerad i Nature. Baserad på våra mätningar på Mir verkar det som om det är två komponenter som bidrar till de ljusblixtar som de flest upplever i rymden. Det skulle kunna vara dels direktinverkan från tyngre joner (tyngre än protoner), dels protoner som krockar i ögat och slår ut en jon. Förhoppningsvis kan vi lära oss mer med de nya apparaterna.
  
Kosmonauten Sergej Avdjeev med SilEye2-apparaten ombord på rymdstationen MIR.

Kosmonauten Sergej Avdjeev med SilEye2-apparaten ombord på rymdstationen MIR.
 
 

Hälsningar,
Christer Fuglesang

 

Senast uppdaterad: 5 juni 2009